Varför har inte läsplattor slagit igenom i Sverige?

Sverige har av hävd varit tillmötesgående mot ny teknik. Tänk bara på hur mobiltelefoner tidigt blev var människas egendom, och att knappt något land i västvärlden varit lika flitiga i att införa bärbara datorer till eleverna i skolan. Men varför har då inte läsplattorna slagit igenom på allvar i Sverige?

De senaste månaderna har jag mer eller mindre pendlat till Stockholm, och ser på tåget att förvånansvärt många läser. Mest kvinnor förstås: männen glor på sina viktiga power point-presentationer, eller lyfter på kepsskärmen för att få bättre insyn i den amerikanska tv-serie de följer på dataskärmen.

Men det anmärkningsvärda är att det är böcker som blir lästa. Ja, den där 1400-talsuppfinningen håller fortfarande. Jag har knappt sett en enda läsplatta, denna sentida uppfinning som redan för tiotalet år sedan påstods göra boken överflödig. Det fanns ingen poäng i att köpa böcker när allt – allt! – skulle finnas tillgängligt på internet.

Vanan som förklaringsmodell: är du uppvuxen med att läsa på papper är det svårt att överge den tekniken. Hur kommer det sig då att den engelskspråkiga världen snabbare anammat läsplattan? Utbudet är inte heller något heltäckande svar, då allt fler svenska e-böcker publiceras.

I Sverige finns ett stort intresse för att läsa nya böcker på engelska – det visar sig inte minst i att förlagen blivit allt mer otåliga i att snabbt översätta populära författare så snabbt som möjligt. Sålunda anlitades sex översättare för att på ett par månader översätta J.K. Rowlings vuxenbok The Casual Vacancy förra hösten. Nog finns en marknad för e-boken i Sverige, utöver det allt rikare utbudet av inhemska böcker.

Så varför händer inget? Själv skulle jag nog vilja inordna mig bland stofilerna som har ett gammaldags taktilt förhållande till böcker. Fortfarande är läsplattorna dåliga på att erbjuda den snabbläddring som är nödvändig om man läser professionellt, även om det går att markera sidor och anteckna även på läsplattan. Men det är något som sker med minnet i den fysiska handlingen att låta blyertspennan glida under en mening eller markera med ett kryss i marginalen – det där ska jag återvända till, något som inte blir lika minnesvärt när det sker med digitala hjälpmedel.

En replik till argumentet om tillgänglighet från min sida blir då biblioteket, där fortfarande stora mängder pappersböcker lagras. Många som vurmar för läsplattan talar sig varma för att just klassiker är billiga att ladda ned, tack vare att upphovsrätten släppts fri: tänk på att antikvariaten ofta tillhandahåller klassiker till priset av två dagars kvällstidningar.

Men det främsta argumenten till att jag ämnar fortsätta vara stofil i mitt läsande, är – förutom vanan – att jag ser på digital läsning som pliktläsning, eller som något jag gör för att hålla mig uppdaterad på nyheter. När jag läser en bok – en pappersbok – då är det en nöjesläsning som inleds.

Min katt Elfriede vet detta: när jag sitter i soffan med min bärbara dator i knät får jag vara i fred, för hon vet att jag lägger ifrån mig den inom kort för att uträtta något ärende i köket eller så. Men när jag sitter där med 800 sidor Gabriella Håkansson, då lägger hon sig förnöjt på mitt bröst, och vi kan spinna i kapp, hur länge som helst.

När jag så där lite på distans följer vad andra tycker om läsplattor är ett starkt argument just resor: att det blir enklare att packa hur många e-böcker som helst i sin läsplatta än en bunt tjocka pappersböcker i sin väska. Men vem läser bara på resor?

Med den uppenbara risken att kallas teknikfientlig: glöm att jag skriver ordet ”läsplatta” när jag skickar min önskelista till jultomten. Åtminstone det här året. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/8 2013)