The Accursed, Joyce Carol Oates

Den makalöst mångsidiga författaren Joyce Carol Oates rör sig mellan olika genrer. Inte minst har hon på senare år återvänt till flera romaner som har närmat sig skräck och gotik. Årets roman – det vill säga, en av dem – är en storslagen återkomst till den gotiska trilogin från början av 1980-talet, Bellefleur, A Bloodsmoor Romance och Mysteries of Winterthurn.

The Accursed är den välvalda titeln, och romanen behandlar en fiktiv förbannelse som drabbar Princeton i början av 1900-talet. Skickligt väver Oates in några människor från verkligheten – som den blivande presidenten Woodrow Wilson och socialistförfattaren Upton Sinclair. Det är också skickligt hur hon skriver både inifrån och utifrån gotiken, att hon alltså skriver en ohämmad gotisk roman som samtidigt är en analytisk metalitterär kommentar till genren.

Men hur ska det då beskrivas? Tänk er att den välrenommerade författaren Joyce Carol Oates enleveras av Lars von Trier, som med sitt infernaliska flin dränker hennes berättelse i demonsex, vampyrer, kannibalism, spöken, ondsinthet av så omfattande slag att själva Djävulen måste vara med, liksom Sherlock Holmes, Conan Doyles skarspsinnige fiktiva (?) figur. Det enda som The Accursed saknar är en räv som väser ”Chaos reigns!” Vill du ha en melodrambägare som flödar över är det här boken du har väntat på.

Mycket riktigt handlar det om att tonårsbruden Annabel Slade enleveras mitt under själva bröllopet, av den väsande demonen Axson Mayte, som ingen riktigt kan beskriva. Det är kanske Oates syrliga beskrivning av hur äktenskapet såg ut för hundra år sedan: kvinnan gifter sig med en man som ersätts av ett monster. Han tar henne till the Bog Kingdom, där hon efter en tid rymmer och hinner diktera dess fasor, inklusive att hon föder någonting, innan hon dör. Men det är ju bara en del av handlingen, eftersom Oates också berättar om den här förbannelsen som drabbar den lilla staden, förleder dess invånare.

Oates öppnar en liten lucka, låter oss titta in. Hon gör det med hjälp av sitt språkrör historikern M.D. Van Dyck II, vars manuskript dateras till 1984. Det är en historiker av den osympatiska skolan, en uppblåst sprätt – tänk en Dick Harrison som är snar att rycka in och korrigera andras slutsatser och göra anspråk på tolkningsmonopol. Han lånar friskt från det påhittade källmaterialet, citerar rikligt ur brev, dagböcker och anteckningsböcker som tiden förnämligt nog inte gjort sig kvitt, och trycker in några fotnoter för att indikera autenticitet. Med sitt stillaborerande påminner det om några av Oates mest ambitiösa böcker, som Blonde och My Sister, My Love.

Om man gillar den här knasiga men konsekvent genomförda romanen (som givetvis slutar på sidan 666) eller inte är nog en fråga om smak, och det är kanske jämförbart med opera, eller extrem hårdrock. Den som är fast i gotikens träsk kan nog inte undgå att bli fascinerad av den här skickliga intrigen, även om det är svårt att inte hålla med Stephen Kings recension från NY Times, när han menar att boken är för lång – det är en kreativ långrandighet, vill jag hävda.

För viktigare är att det är spännande, bland annat för att vi kan lita på att vi har att göra med en skoningslös författare. Hon hittar lönnfack i sin berättelse, växlar spår, uppfinner nya gräsligheter hela tiden (en utvecklingsstörd pojke förvandlas till sten, men hamnar i dödsriket och återvänder till livet, till exempel). Det är som att tänka sig John Updikes Häxorna i Eastwick, med främlingen som introducerar samhället i djävulskap – men med tillägget att Oates släpper det lekfulla och komiska och går rätt in i vansinnet och det otyglade hemska. Därför finns i hennes berättelse också den typen av psykologiska insikter som Updike låter komedins musa dribbla bort. Hon skulle inte klara sig utan denna intuition, som på något sätt är något annat än intelligens.

I berättelsen läser man Emily Dickinson från den tredje volymen som publicerades 1896. Det är lite slarvigt av Dickinsonkännaren Oates att då inkludera dikten ”Tell all the Truth but tell it slant”, då denna inte publicerades förrän 1945. Det kan också vara enerverande när utropstecknen som ska signalera dramatik blir ett för frekvent inslag. Det är också tungt skrivet, med en kommatering som bromsar förloppet, drar i syntaxen och hakar fast formuleringarna. Det kan se ut så här:

Somewhere near this hour, in the vast lecture hall in McCosh, on the Princeton University campus, Professor Pearce van Dyck is interrupted in the midst of a lecture on Kantian ethics, to turn aside from the lectern and cough into a handkerchief; Professor van Dyck has been suffering from a mysterious allergy, or infection of a lung, for several weeks, intermittently; the malady does not appreciably worsen, yet it does not go away; as some fifty undergraduate men star at him in a fascinated sort of pity, Professor van Dyck coughs, coughs, coughs; tears shimmer in his eyes, behind his wire-rimmed glasses, and threaten to spill onto his cheeks as in desperation he tries to clear his throat; tries to wrangle, out of the depths of his lungs, or his sinuses, whatever vicious substance it is, that threatens to choke him; until at last the young preceptor, who sits in the front row, rises to his feet, to approach him in trepidation – ”Professor van Dyck? May I help you?”

Djävulen kommer som bekant i många skepnader: utöver den väsande Axson Mayte och hans följe av ormar heter han också François D'Apthorp och osannolikt nog Count English Rudolf Heinrich Gottsreich-Muller von Gneist. Oates leker friskt med konventionerna, men hon gör det alltså betydligt mer sammanbitet än Updike, och det finns uppenbar risk att underskatta romanen för att den uppehåller sig vid något förfinade människor ser ned på.

Utöver att vara en gotisk skräckroman är The Accursed alltså ett försök att visa på vilket fundament det moderna amerikanska samhället vilar på. Idyllen invaderas av krafter från det fördolda, där de nya vanorna kan te sig oskyldiga – kvinnorna börjar röka, männen blir bortkollrade av erotiska begär. Stadsborna vilseleds av sina fördomar; de är hispiga hypokondriker, kvästa kverulanter, vidskepliga våp …

Men här finns även som ett (av många) sidospår framväxten av suffragetterna och det motstånd de mötte. För inte bara blir det uppenbart vad Upton Sinclair har att göra i den här soppan – han bidrar med klassperspektivet – utan kvinnorna blir offer för misogynin som är en av de otäcka delarna av fundamentet. En annan är rasismen – hela tiden i bakgrunden, men manifesterat i godtyckligheten när Ku Klux Klan utför sina lynchningar. Men allt leder till ett hyckleri, när Oates klär av samhället dess bigotteri och visar att drivkraften är egoism. Det är också tydligt markerat att det är i det fördolda saker sker. Då blir det mest bärkraftiga fundamentet otrevlighet, manifesterat i invånarnas personlighetsförändringar – men är det verkligen förändring vi ser när någon begår onda gärningar? Oates resonerar övertygande kring människans drifter, och även om Triers räv inte dyker upp med kaos-repliken rör sig författaren kring kaos-tematiken, låter figurerna smaka denna farliga ingrediens.

USA har vid detta tillfälle tre monumentalt viktiga prosaförfattare, som var och en bifogar sin otroligt viktiga bit för att vi ska förstå både det amerikanska samhället och dess invånares mentalitet. Det är förutom 75-åriga Oates den 76-årige Don DeLillo och den nyblivne 80-åringen Cormac McCarthy. Det påminner inte så lite om den brittiska situationen för drygt tjugo år sedan, när Anthony Burgess, Graham Greene och William Golding tornade upp sig som tre uråldriga monument.

Den som skriver om Joyce Carol Oates har ett par saker att ta ställning till: ska du nämna att hon är väldigt produktiv, eller har detta sagts både av dig och andra för många gånger? Bör du nämna Nobelpriset, eller är det likadant med det, att det är något som har ältats tillräckligt, och ska du tillägga att det förmodligen produktiviteten som ligger henne i fatet, att någon som skrivit så mycket omöjligt kan vara bra jämt? Eller bör du nämna att hon verkar vara besatt av våld, något som också har påpekats, och är det kanske detta – liksom att hon skriver romaner i den låga genren gotik – som förhindrar Nobelpriset? Ständigt dessa frågor …