Samma dag som jag
följer Jan Gradvalls engagerade försvarstal på twitter för Aviici och Swedish
House Mafia, som i hans ögon mobbas av förstockade svenska
musikkritiker, läser jag Britt-Marie Eklunds enda diktsamling Lek
med skärvor, utgiven 1955. Gradvall menar att ungas musik inte
tas på allvar, därför att recensenterna bara babblar om sina
referensramar, som har blivit föråldrade. Enligt det niceanska
popmötet som hölls år 325 får en musikkritiker som bekant lyssna
på musik som inte är veckofärsk endast en gång per år.
När nästan allt
försvinner, i synnerhet titlar ur bokutgivningen, kan man fråga sig
vad vitsen är med att läsa en diktsamling från 1955. De flesta
människor bryr sig inte ens om att läsa dagsaktuell poesi.
Å andra sidan: den
här boken av Eklund, återutgiven av Black Island Books, är kanske
exakt vad dessa ängsliga människor behöver. Eklund levde
1927-2011, planerade en uppföljare drygt trettio år efter debuten,
men drog in den. Den här gången publiceras utöver debuten några
dikter ur den obefintliga uppföljaren, samt en handfull ytterligare
dikter. Peo Rask har svarat för urvalet, och Erik Jonsson har
skrivit ett efterord, som placerar den här Norsjö-författaren i
ett geografiskt sammanhang, samtidigt som hennes isolering betonas,
inte minst med tanke på den svidande prosatexten ”Dikt och
temperatur”, som avslutar boken, och som förstärker längtan
efter just ett sammanhang.
När Eklunds bok
gavs ut jämfördes hon med Edith Södergran och Karin Boye, en
kategorisering som nog är både orättvis och exakt. Det hon delar
med främst Södergran är förmågan att uppleva tillvaron
fullkomligt kategoriskt. Och förvisso är det här också riktigt
stark dikt, och återutgivningen en välgärning, men kanske inte av
lika starkt snitt som när Rosenlarv för ett par år sedan återutgav
Stina Aronssons Tolv hav från 1930, en diktsamling som är
avgörande på ett mer dominerande sätt, en bok som på ett suveränt
sätt höjer sig över alla yttre omständigheter.
Eklund visar vad
dikt är, särdeles effektivt. Den fungerar som något som gör
världen större, som en behållare för drömmar som den här snåla
världen inte klarar av att uppfylla. Hon tillåter sig ha stora
drömmar, höga anspråk. Ofta är det bra nog, som i den hisnande
dikten ”Bråddjup”:
Barnets bråddjup är
bottenlöst.
Att vara barn är
att falla lodrätt
genom Verkligheten
med insiktens sten
fastlänkad vid
fotleden.
Förbi de vuxnas
skymmande åldrar –
I sina bästa
stunder är det dikter som spjärnar emot inskränktheten, som
försöker komma till tals med begränsningarna, och allt som
försöker kväsa människan. I trots mot den anspråkslösa titeln
(blygsamhetstoposen ”skärvor”). Då skriver hon dikter som
överskrider det privata, som uppmanar självkänslan, och skriver
sig förbi sina inspirationskällor, hur starka deras röster än är.
I ett par dikter visar hon också att oron har samma dignitet för
henne som påskliljor hade för Wordsworth.
Så kan den här
boken bidra till att Britt-Marie Eklund blir mindre av den osynliga
författare hon har varit. I en essä ur tidskriften Perspektiv
(1959) skriver hon klarsynt: ”att
begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa
den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också
hunger, växande, smärta, nederlag och kanske – seger.”
På tal om Gradvalls
kamp för Swedish House Mafia – en kamp som skulle ha varit
smakfullare om han inte lierat sig med deras reklamkampanjer i sina
intervjuer och propaganda i olika medier – erinrar jag mig
Flauberts definition av uppslagsordet ”Wagner”, i den lilla
skriften Lexikon över vedertagna åsikter: ”Då detta namn
nämnes bör man hånle och säga något om 'framtidsmusik'”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.