The Sunset Limited, Cormac McCarthy

Vad är The Sunset Limited? Uppenbarligen inte en pjäs, eftersom författaren Cormac McCarthy vill kategorisera den som ”A novel in dramatic form”, som den lite högtravande underrubriken lyder. Men den hade sin premiär som pjäs, spelad av The Steppenwolf Theatre i Chicago, 2006, samma år som författarens senaste roman The Road utgavs, under en högproduktiv period, som väntar på sin fortsättning. Möjligen lär den utlovade The Passenger komma inom kort. Det var ändå bara drygt fyra år sedan den utannonserades. Tidigare i höst släpps i vilket fall filmmanuset The Counselor.

Vad är The Sunset Limited? Det är namnet på tågresan från New Orleans till Los Angeles. Där hejdas White från att kasta sig framför tåget av Black, som tar med sig självmordskandidaten till sin lägenhet, där ett samtal om liv och död utspelas. Med dramatikens formspråk, så nog är det en pjäs.

Jag har länge bävat för just den här boken, efter att tjänstvilligt ha betat av McCarthys samlade produktion. Men en tågresa mellan Stockholm och Nässjö gav mig möjligheten att läsa den, och kan nog säga att den är lite orättvist bortglömd. Självfallet tror jag att McCarthy skulle ha skrivit sin bok annorlunda om han verkligen ville kalla den för roman.

Som pjäs betraktat har den givna likheter med Becketts I väntan på Godot. Det är kanske att gå för långt att kalla Vägen för uppsluppen, men det finns något av frihet över hur McCarthy skriver sina 00-talsböcker. Även här är det två karaktärer, och även här käbblas det en hel del, och även här ges humorn en dyster fond.

Som för att understryka ironin i namnen är White den mörksinnade, medan Black är ljust positiv. Det är Whites födelsedag, men han har inte bara en dålig dag, han har ett dåligt liv. Han är lärare, less på sitt jobb och sina kolleger och less på livet, medan Black är före detta fånge som tror på Gud. Förgäves försöker han få White att dela tron.

Smidigt skriver McCarthy in en diskussion kring Whites nostalgi över hur bildning har ersatts av karriärsstrategi, och hur förankringen saknas när alla värden raserats. Replikerna glider över hal is, får inte fäste – och detta sker medvetet, i bevis på hur språket inte klarar av att förena dessa två motstridigheter. McCarthy är inte försoningens författare.

Det som är typiskt för honom är hur han arbetar med myten, med historien och sanningshalten. Här låter han Black berätta historier för White, historier som kan vara sanna – eller inte sanna. Här jämförs också Bibeln med Krig och fred, Tolstojs roman. Vilken av dem är sann? De är båda sanna, på olika vis. Det som ställs upp är två olika förhållningssätt: tron ställs mot kulturen, och båda har med verkligheten att göra, båda förhåller sig till sanningen.

Cormac McCarthy syr med osynlig tråd. Det går inte att säga att det märks när han gör sin pjäs/dramatiserade roman ideologisk, utan som läsare blir du bortkollrad av dialogen, av de två karaktärernas starka röster som framträder.

Alldeles för mycket har sagts om McCarthys pessimism, och alldeles för lite om hans humor. Så här kan ett replikskifte låta, lakoniskt nedtonat:

Black       I guess you dont want to be happy.

White      Happy?

Black       Yeah. What's wrong with happy?

White      God help us.

Black       What. We done open a can of worms here? What you got against bein happy?

White      It's contrary to human condition.

Black       Well. It's contrary to your condition. I got to agree with that.

I deras möte blir religionen ett tortyrredskap, en läckande kran mot Whites panna (lägg märke till att det är han, ateisten, som i skiftet ovan vänder sig till Gud, ungefär som när regissören Luis Buñuel uttalade: ”Tack gode Gud för att jag är ateist”).

Det kritiska ligger i att McCarthy pekar ut religionen som ensidig, att det bara finns ett enda sätt att göra rätt på, och så många att göra fel på. En sådan värld vill White inte veta av. Men även om han är en nidbild finns det något tragiskt över hans ansatser, att han blir offer för känslor större än de han kan uthärda. Han befinner sig inte heller på sin hemmaplan här, och kan bara förlora.

Förlora bättre, som Beckett skulle ha sagt: därför blir det viktigt att göra sorti på rätt sätt. Han gjorde ett försök på stationen, men hejdades – så som en medmänniska kan agera ängel, rädda en annan. Men den som inte vill bli räddad? White betackar sig, vägrar acceptera Blacks existens.

Då går pjäsen ned i sitt mytiska område, blir något av ett Norénskt Hades-drama, där The Sunset Limited får symbolisk karaktär. Bilden av resan – något utslitet vid det här laget, kan tyckas. Därför är det förnämligt att McCarthy ändå fattar att hans verk behöver ett stänk ironi: ta bara namnen, med karaktärer som så uppenbart och smått parodiskt bekänt sig till en svartvit världsbild.

Det allvarliga blir då hur McCarthy visar att kulturen är dödsbringande, är en destruktiv kraft i vår tillvaro. Black säger, och ekar en rad från Auden: ”love your brother or die”. Annars är McCarthy sparsam med litterära referenser. Som alla riktigt bra författare lever han i sitt eget universum, ungefär som Faulkner, som var en flitig läsare, samtidigt som det är svårt att föreställa sig honom med en bok i handen.

Världen känner inte till pessimism … Ungefär där slutade mina reflektioner efter att ha läst. Vi närmade oss Nässjö, runt omkring mig slumrade en och annan dansk, och några andra tittade på amerikanska tv-serier i sina bärbara datorer.