Kiss. Den osminkade sanningen

En ny bok om Kiss utger sig erbjuda ”den osminkade sanningen”, men sällan har jag läst en så tillrättalagd biografi. Berättelsen om Kiss 70-tal är bitvis rätt fascinerande, men tyvärr fortsätter karriären i drygt trettio år för länge.

När jag var tio år gammal gillade jag Kiss. Rockbandet, alltså. Med hjälp av kassettbandspelarens pausknapp hade jag lärt mig ett relativt ansenligt engelskt ordförråd. Därför blev jag förnärmad när jag på en lektion i teckning ritade Kiss (som vanligt), och skrev längst upp: ”Rock and Roll All Nite”, och läraren rättade till ”Night”.

Som om jag inte visste hur man stavar till ”night”! Poängen med Kiss var ju att göra uppror mot allt vuxet, och att rocklåtar nonchalerade stavningsregler var något av kutym på 70-talet. Kiss låtar handlar om att visa samhörighet med missförstådda ynglingar (textrader som ”My parents think I'm crazy, and they hate the things I do” är rätt vanliga).

Att barn dyrkade Kiss i början av deras karriär är inte svårt att förstå, då de presenterades som seriefigurer, i en kostymeringen som balanserade farligt nära kitschen (barn är lite mer tillåtande mot sådant, som bekant). Musiken var om möjligt ännu kitschigare.

Carl Linneaus, född samma år som skivan ”Love Gun”, har skrivit en ambitiös biografi, Kiss. Den osminkade sanningen. Den tecknar bandets historia – det är i år fyrtio år sedan första LP-skivan. Tyvärr är titeln gravt missvisande, då det här är en bok som hela tiden håller sig på sin plats, som avmätt och med silkeshandskarna på skildrar förloppet.

Det är snålt om detaljer från den obligatoriska hedonistiska fasen i bandets inledningsskede, och det mesta är belagt med den moraliska räfst som tillhör de profilstarka originalmedlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley. Med andra ord skriver Linneaus i deras ledband, och boken är en solskenshistoria som endast skuggas av andra medlemmars tillkortakommanden.

Nog är det egendomligt att så mycket av boken handlar om ekonomi, och så lite om musik. Visst, det handlade mest om en scenshow, och även om musiken inte var riktigt lika usel som musikkritikerna tyckte på 70-talet – speciellt om man jämför med hur usla deras skivor varit under 80-tal, 90-tal, 00-tal och 10-tal – var den rätt ospännande.

Desto mer spännande var ju maskeringen, och fascinerande nog är det en arbetsmetod som i vår tid tagits över av två extremt kritikerhyllade band, The Knife och Daft Punk.

Från tidningen Poster #5 1977

Det mest intressanta i bandets historia är hämtat från 70-talet, som att de köpte sina första scenkläder i S/M-affären Pleasure Chest, att de fick hjälp med scenstilen av den homosexuelle koreografen Sean Delaney, samt att det hörde till vanligheterna att originalmedlemmarna inte själva spelade alla instrument på skivorna.

Tyvärr fortsatte Kiss karriär drygt trettio år för länge, och att läsa långa kataloger av beskyllningar (han sa si … han gjorde så …) blir tröttande, när dessutom tillstymmelsen till kritisk blick saknas hos Linneaus. Han gör inget heller av sin information, som att Gene Simmons gillade ABBA, och har inte mycket att säga om musiken överhuvudtaget.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2013)