Att dö
för en saks skull är något som har en lång historia. Det visar
idéhistorikern Michael Azar när han skriver om martyrer i sin nya
bok, som är klanderfritt skriven, men i viss avsaknad av stilistisk
finess.
Det
heter att Jesus dog för våra synder, men betyder det att vi ska dö
för Jesus? En sådan tolkning har förespråkats av martyrer, som
valde den mer eller mindre frivilliga döden, i uppfattningen att det
finns något som är mer värt än det världsliga livet. På sätt
och vis var ju Jesus död också ett självmord. När vi idag kallar
någon för martyr handlar det nog mer om ett skällsord än om
beröm.
Nu är
inte de kristna martyrerna de enda som väljer det idéhistorikern
Michael Azar kallar för Den ädla döden i sin bok om
martyrer, utan här har vi att göra med en lång västerländsk
tradition, som tar sin början när Sokrates sväljer giftet framför
att erkänna samhällets anklagelse.
Azar
visar med emfas att när vi associerar martyren med den religiösa
självmordsbombaren ignorerar vi att denne ingalunda är en ny
företeelse. I själva verket finns det åtskilliga exempel på
martyrer inte endast från religionens område, där Jesus är
mönstret och förebilden, utan också patriotismen och revolutionen
har sina exempel på att dö för en sak. Och det är en lång
historia.
En
historia utan slut, måhända. Hans resonemang landar hos Anders
Behring Breivik, som nog inte är martyrskapets slutpunkt. Här blir
han intressant nog jämförd med just de muslimer han avskyr så
fruktansvärt mycket, när Azar visar att norrmannen helt enkelt
övertar det han kallar för ”jihadisternas” världssyn. Nesligt
nog vill Breivik helt enkelt att den västerländske mannen ska
efterlikna det muslimska manlighetsidealet.
Om än
det kan tyckas otäckt med människor som dör i trons namn är nog
kapitlet som handlar om krig värre läsning, eftersom krigsherrarnas
argumentation varit så framgångsrik i att övertyga att andra ska
offra sina liv i deras idéers namn. Azars bok visar underförstått
hur nära varandra Adolf Hitlers och George W. Bushs retorik ligger.
I
själva modellen finns också övertygelsen om den seger som döden
skänker, att den som mister sitt liv vinner något. För filosofen
är det sanningen, för den religiöse Gud, och för politikern
folket (fast det är folket själv som ska offra sina obetydliga
liv). Det är väl ändå en klen tröst, och innebär en
nedvärdering av livet.
Azars
bok har en gedigen notapparat och litteraturförteckning – drygt en
fjärdedel av de knappt två hundra sidorna. Och nog har han på
fötterna, och nog skriver han sakligt, med en sparsmakad och
försiktig diskussion. Han vänder på alla stenar, där det
viktigaste verkar vara att rapportera vad han har läst i ämnet.
Därför
blir hans bok lite väl opersonlig. Det problematiska är att han rör
sig flyhänt över vida fält om konsten, litteraturen, filosofin,
utan att egentligen någonsin ta ställning, markera en åsikt.
Etymologiskt betyder martyr ”vittne”, men det är väl inte att
begära för mycket att Azar ska göra mer än att bara redovisa.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 6/2 2013)
På söndag är det fastlagssöndagen, så din recension ligger rätt i tiden... Jag har inte läst boken, men tänker om martyriet att det inte handlar om att dö, utan om att älska - inte en idé, inte en nation, inte en sak, utan det handlar om kärlek till sin medmänniska och att den kärlekens konsekvenser ofrivilligt kan leda till döden. Det är farligt att älska. Det är farligt att ta i sin famn, att skydda och stå upp för sin homosexuelle son och hans älskade om man lever i t ex Iran.
SvaraRaderaAtt förvägra fattiga skjutna upprorsmän en hederlig begravning ledde till döden för pastorer i apartheidsregimens Sydafrika.
Är det vår fascination för andra människors mod i kombination med vår rädsla för döden som har gjort att martyrskapet förknippas mer med döden än med kärleken? Jag tänker att martyr blir den som väljer att älska och uttrycka sin kärlek i handlingar trots makters dödshot. Kanske fanns det temat med i boken?
En fantastisk film om martyrskapet är den franska filmen Gudar och människor.
Jo ... fast döden blir ett nederlag, även om jag fattar att det för martyren är nåt som sker i ett bestämt syfte, att man ser ett mål. Som Helen Burns i Jane Eyre. Samtidigt är det ju något irriterande med det där, att liksom NÖJA sig med det ...
SvaraRaderaJag noterar den franska filmen, men undrar hur jag ska bära mig åt för att få tag på den bara!