En gammal sanning
lyder att om du behöver läsa böcker för att lära dig skriva, då
ska du inte ägna dig åt att skriva. Ändå finns det nog gott om
aspirerande skribenter som slänger sig över handböcker i
skrivande, där det senaste exemplaret är Bodil Malmstens Så gör
jag. Konsten att skriva.
Malmsten har länge
levt på sin förmåga att agera smådisträ, även om jag tycker att
hon blivit lite mer än lovligt svamlig och oredig i sina senare
böcker, som om hon låtit sitt skrivande stå på tomgång ända
sedan 1900-talet tog slut. Kanske det då är begripligt att hon ger
ut den här boken? För som sagt, det matnyttiga kan ju kokas ned i
mindre säljbart format, i det enda ordet ”läs”.
Inte heller tror jag
att avsikten är någon annan än att det ska läsas med en nypa salt
inom behändigt räckhåll. Titeln är så där typiskt anspråksfull,
men illustrerar också att Malmsten gärna tar i med sina uttryck,
fastän hon mest gör det för att få en ursäkt att ta ned det på
jorden.
Bodil Malmsten vet
en del om att skriva, det ska jag inte förneka. Hon vet också en
del om att inte skriva, det som är vardag för den som skriver
mycket: stirrandet på den blanka skärmen/det vita pappret. Det
tomma stirrandet, det gagnlösa och fruktansvärt beklämmande
stirrandet, tills det blänger tillbaka på dig.
Boken är nästan
parodiskt pedagogiskt upplagd, med sina snillrika korta kapitel och
underrubriker (pedagogik gör sig dock sällan bra i bokform, utan
blir mest något skojigt eller pikant). Ibland levererar Malmsten
förnumstiga råd, typ arbetsuppgifter, som jag inte blir klok på,
och lite väl ofta underskattar hon läsaren med sina redundanta
förmaningar att vi ska slå upp självklara ord som
”Klarabohemerna”, ”diametralt” och ”intrikat”, som om
allmänbildning vore något förlegat. Slå upp? Om jag behöver ”slå
upp” då gör jag väl det, oavsett om det står så i en bok?
Inte är jag heller
road av alla dessa stickspår, som hur hon skriver SMS, hur hon mår
när hon skriver och efter hon har skrivit och innan hon skriver, hur
hennes skrivbord är ordnat (”Det måste vara välstädat”), där
allt ändå handlar om att det som gäller för en författare inte
är någon universell sanning. Efter stycket om pedanteri får vi
veta att om du vill ha det stökigt, så går det lika bra. Men tack
för det!
Vi som har läst
Malmsten tidigare, i synnerhet de bloggböcker hon gett ut under
2000-talet, är bekanta med innehållet. Hon hyllar Thomas Bernhard
och Marcel Proust, men också några deckare. Hon berättar sagan om
Familjen Tejp. Hon återger vad en recensent skrev om hennes första
diktsamling. Hon skriver om Gerhard Bonnier. Hon skriver om
Montaigne, om Bolaño, om
Beckett. Hon skriver om sin uppväxt. Boken innehåller bedårande
snygga foton. Och fler bibliska citat än du mäktar med. Men det
blir inte bara tomgångsskrivande, utan också en känsla av att
autopiloten är inkopplad, att det här är en bok skriven utan det
tillbörliga engagemanget.
Jag saknar svar till
alla tvärsäkra och kategoriska påståenden. Som när vi får veta
att det är lika jobbigt att skriva en artikel på 10 000 tecken som
att skriva en bok, men lämnar det helt okommenterat. Hur kan det
stämma? När hon säger att den som skriver ska skaffa ”en
personlig läsare” undrar jag om det inte kan vara
kontraproduktivt, att man lär sig skriva för att få bekräftelse
av sin PL. Den som säger sig gilla American Psycho borde
också veta hur man stavar till Bret Easton Ellis (hon stavar aldrig
fel på Thomas Bernhard). När hon gnäller på att ”ungdomar”
inte ids lära sig skillnaden mellan ”de” och ”dem” kan man
tycka att det inte är värre än hennes egna försummelse att lära
sig skillnaden mellan ”var” och ”vart”, eller för den delen
att en negation följs av ”vare sig” och inte ”varken”. Men
så saknas också ett avsnitt om korrekturläsning, trots att boken
innehåller flera hundra kortkorta avsnitt.
Boken innehåller
förvisso några bra saker, men också en stor dos självklarheter,
där Malmsten krumbuktar sig och tar tillbaka i stort sett allt hon
säger: hon tar ställning, hyser starka åsikter om det mesta, men
är så angelägen om att ändå nå ut till exakt alla läsare, att
hon ändå tillåter alla undantag. Då måste allt gå genom samma
förnekelseprocedur, så att slutintrycket blir att om du ska skriva,
då kan du göra som det står i den här boken, eller på ett helt
annat sätt.
Skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att den är slapp och uppenbar.
SvaraRaderaJa, det var en slö bok ...
SvaraRaderaVilka läser alla dessa böcker om hur man skriver? Ibland tycker jag utbudet verkar så enormt att jag närmast undrar om jag är naiv som inte beställer hem åtminstone en handfull. Men ibland är det underhållande att läsa råd från författare. T ex här http://www.guardian.co.uk/books/2010/feb/20/ten-rules-for-writing-fiction-part-one
SvaraRaderaJag tycker man behöver lite mer glimt i ögat när man ger råd, som Umberto Eco har: http://gioclairval.blogspot.se/2010/02/umberto-ecos-rules-for-writing-well.html
SvaraRaderaAnnars är ju Elmore Leonards råd ofta citerade, bl a av Bodil Malmsten. Men jag är skeptisk till att behöva lyda råd överhuvudtaget ...
boken handlar egentligen mest om läsande
SvaraRadera