Så gör jag. Konsten att skriva, Bodil Malmsten

En gammal sanning lyder att om du behöver läsa böcker för att lära dig skriva, då ska du inte ägna dig åt att skriva. Ändå finns det nog gott om aspirerande skribenter som slänger sig över handböcker i skrivande, där det senaste exemplaret är Bodil Malmstens Så gör jag. Konsten att skriva.

Malmsten har länge levt på sin förmåga att agera smådisträ, även om jag tycker att hon blivit lite mer än lovligt svamlig och oredig i sina senare böcker, som om hon låtit sitt skrivande stå på tomgång ända sedan 1900-talet tog slut. Kanske det då är begripligt att hon ger ut den här boken? För som sagt, det matnyttiga kan ju kokas ned i mindre säljbart format, i det enda ordet ”läs”.

Inte heller tror jag att avsikten är någon annan än att det ska läsas med en nypa salt inom behändigt räckhåll. Titeln är så där typiskt anspråksfull, men illustrerar också att Malmsten gärna tar i med sina uttryck, fastän hon mest gör det för att få en ursäkt att ta ned det på jorden.

Bodil Malmsten vet en del om att skriva, det ska jag inte förneka. Hon vet också en del om att inte skriva, det som är vardag för den som skriver mycket: stirrandet på den blanka skärmen/det vita pappret. Det tomma stirrandet, det gagnlösa och fruktansvärt beklämmande stirrandet, tills det blänger tillbaka på dig.

Boken är nästan parodiskt pedagogiskt upplagd, med sina snillrika korta kapitel och underrubriker (pedagogik gör sig dock sällan bra i bokform, utan blir mest något skojigt eller pikant). Ibland levererar Malmsten förnumstiga råd, typ arbetsuppgifter, som jag inte blir klok på, och lite väl ofta underskattar hon läsaren med sina redundanta förmaningar att vi ska slå upp självklara ord som ”Klarabohemerna”, ”diametralt” och ”intrikat”, som om allmänbildning vore något förlegat. Slå upp? Om jag behöver ”slå upp” då gör jag väl det, oavsett om det står så i en bok?

Inte är jag heller road av alla dessa stickspår, som hur hon skriver SMS, hur hon mår när hon skriver och efter hon har skrivit och innan hon skriver, hur hennes skrivbord är ordnat (”Det måste vara välstädat”), där allt ändå handlar om att det som gäller för en författare inte är någon universell sanning. Efter stycket om pedanteri får vi veta att om du vill ha det stökigt, så går det lika bra. Men tack för det!

Vi som har läst Malmsten tidigare, i synnerhet de bloggböcker hon gett ut under 2000-talet, är bekanta med innehållet. Hon hyllar Thomas Bernhard och Marcel Proust, men också några deckare. Hon berättar sagan om Familjen Tejp. Hon återger vad en recensent skrev om hennes första diktsamling. Hon skriver om Gerhard Bonnier. Hon skriver om Montaigne, om Bolaño, om Beckett. Hon skriver om sin uppväxt. Boken innehåller bedårande snygga foton. Och fler bibliska citat än du mäktar med. Men det blir inte bara tomgångsskrivande, utan också en känsla av att autopiloten är inkopplad, att det här är en bok skriven utan det tillbörliga engagemanget.

Jag saknar svar till alla tvärsäkra och kategoriska påståenden. Som när vi får veta att det är lika jobbigt att skriva en artikel på 10 000 tecken som att skriva en bok, men lämnar det helt okommenterat. Hur kan det stämma? När hon säger att den som skriver ska skaffa ”en personlig läsare” undrar jag om det inte kan vara kontraproduktivt, att man lär sig skriva för att få bekräftelse av sin PL. Den som säger sig gilla American Psycho borde också veta hur man stavar till Bret Easton Ellis (hon stavar aldrig fel på Thomas Bernhard). När hon gnäller på att ”ungdomar” inte ids lära sig skillnaden mellan ”de” och ”dem” kan man tycka att det inte är värre än hennes egna försummelse att lära sig skillnaden mellan ”var” och ”vart”, eller för den delen att en negation följs av ”vare sig” och inte ”varken”. Men så saknas också ett avsnitt om korrekturläsning, trots att boken innehåller flera hundra kortkorta avsnitt.

Boken innehåller förvisso några bra saker, men också en stor dos självklarheter, där Malmsten krumbuktar sig och tar tillbaka i stort sett allt hon säger: hon tar ställning, hyser starka åsikter om det mesta, men är så angelägen om att ändå nå ut till exakt alla läsare, att hon ändå tillåter alla undantag. Då måste allt gå genom samma förnekelseprocedur, så att slutintrycket blir att om du ska skriva, då kan du göra som det står i den här boken, eller på ett helt annat sätt.