Gale, Karl Eder

Den psykologiska thrillern är lika försummad bland svenska författare som deckaren är populär hos desamma. Man får nog beklaga detta, även om jag har mina misstankar att det här är en genre som bättre passar filmen än romanen. Å andra sidan: nämn en bra svensk film i genren psykologisk thriller …

Det vore att säga för mycket att Karl Eder kastar sig in i thriller-facket med sin debutroman Gale: snarare smyger han in med sin försynta men icke alls oävet skrivna   berättelse. Att författaren själv bygger på egna erfarenheter torde borga för hög trovärdighet, men jag är ledsen, för sådant biter inte på mig – de egna erfarenheterna kan lika gärna vara en bräcklig farkost att sätta sin tillit till, när det är viktigare att fantasin kommer överens med sannolikheten. Verklighetsåtergivning handlar inte om att stapla information eller räkna upp sanktionerade termer.

Det är en i grunden enkel historia: den unga huvudpersonen, svensken Daniel, flyr från hemlandet efter att ha betett sig illa mot flickvännen, och hamnar på Teneriffa för att träffa det irländska paret Devan och Gale, som äger en segelbåt (en bräcklig farkost med endast tre millimeter kolfiber som skydd mot tusentals meter ocean, på tal om trovärdighetsfaktorn), som ska ta dem över Atlanten till Antigua. Tysken Matthias ansluter också.

Vad kan hända, liksom? Ja, eftersom det är en ”psykologisk thriller” fattar man ju instinktivt att något måste gå snett. Här ska koncepterna tappas för någon, misstänker man. Och varför heter boken egentligen Gale, när det handlar mer om Daniel? Vilken roll har den irländska kvinnan – och heter hon som hon gör enbart för att ordet ligger så nära vårt svenska ord galen? (Den typen av enkla knep kanske kan förlåtas hos en debutant, ungefär som när vi himlade med ögonen åt Alexander Ahndorils karaktär med det övertydliga namnet Conrad Joseph i Om hjärtat är vidrigt, som visserligen var hans andra roman.)

Då läsaren förväntar sig något i stil med Polanskis Kniven i vattnet eller Noyces Lugnt vatten blir förhoppningarna kanske grusade (eller dränkta). Däremot finns det anledning att påminna sig ett par av senare års riktigt lyckade svenska roman-thrillers, som Therese Bohmans Drunknade och Jerker Virdborgs Svart krabba: i synnerhet finns det något i indolensen på havet, den mekaniska tristessen, som liknar den monotona skridskofärden i Svart krabba. I Daniels inre monolog finns också något som kan föra tanken till Magnus Dahlströms psykologiska förklaringar i pjäsen Järnbörd, när han säger: ”Det var som om någonting lossnade”.

Stämningen på båten är tryckt, minst sagt, och Eder har lyckats förmedla den olycksbådande atmosfären. Det är oftast välskrivet, om man låter någon enstaka långsökt liknelse passera (”Ensamheten rullade ihop sig som en igelkott inne i mig”) – men också stundtals lite väl stillastående, och det blir många mörka skuggor på nattvaken, många cigaretter som Devan knäpper iväg över relingen, många uppvaknanden på svettiga lakan, många koppar kaffe som dricks … Stilen är ändå lämpligt nedtonad och återhållsam, och undviker oftast den letargi som väl är risken när själva ämnet inbjuder till det.  

På havet kan man inte ta med sig tungt bagage, verkar Eder vilja säga. Där finns ingen plats att ta itu med neuroser, med tillkortakommanden i någon form. Det är en tydligt gestaltad historia som erbjuds, och dramaturgin är förstås stram: fattas bara annat då genren inte tillåter så värst många variationer. Därför får man intrycket att han målar in sig i ett hörn när slutscenerna ska utspela sig, för antingen blir man besviken på att det händer för lite eller för att han tar i för mycket och därmed skapar något som inte riktigt går att tro på. Det finns bara två vägar: att låta allting kulminera eller plana ut.

Vilken väg han väljer behöver jag kanske inte avslöja, men att det blir en form av besvikelse kan jag inte dölja. Dock måste jag erkänna att Gale fram till dess är en spännande bladvändare, som är lätt att rekommendera.