Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, Lyra Ekström Lindbäck

Jesper Svenbro berättar i en essä i boken Myrstigar om traditionen hos den gamla världen, där relationen mellan läsare och åhörare var strikt reglerad, utifrån ett rituellt mönster, med (hög)läsaren som slaven som passivt underkastar sig den aktiva skriften. Ett klotter från Sicilien flera århundraden före vår tideräkning informerar: ”Den som skriver dessa ord rövknullar den som läser dem”. Författaren är den som med Morrisseys ord (”Spring-Heeled Jim”) ”'ll do, he'll never be 'done to'”.

Något som tas fasta på i debutanten Lyra Ekströms Lindbäcks bok som utges på Modernista (var annars? författaren är 22). Omslaget indikerar: Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, och det är alltså titeln. En uppfordrande titel, som kan associera till forna tiders dagböcker. Här ska läsaren ta sig i akt: en dagbok tillhör det privatas sfär, och börjar du läsa förvandlas du raskt till en voyeur.

Då handlar det om konflikten mellan etik och estetik, för det är ju skrivet och publicerat – duh! Men också mellan närheten och distansen, mellan det äkta och det artificiella. Den gamla vanliga antagonismen. Men paketerad på ett nytt sätt, där Ekström Lindbäck introducerar BDSM-tematik. Åtminstone står det så på baksidan, men om inledningen är lovande med några bitska utfall mot läsaren, mildras tonfallet betydligt, och då står konflikten mellan utskällning och inställsamhet.

Frågan är väl också vad jag gör som läsare när jag blir tilltalad så här av författaren: ”du är en fegis”, typ. Jo, men så är det ju, på sätt och vis: jag hukar bakom litteraturen, kan ibland välja det som är lite så där subversivt och utmanande, men oftast vill jag nog läsa sådant som bekräftar min världsbild. Och så kommer den här boken och klampar in och stör …

Men inte tillräckligt! Nog kan jag uppskatta den spontanitet som finns i själva anslaget, och nog finns här en viss diskussion kring den makt som uppstår när du formulerar dig i skrift; Carina Rydberg har i samband med sin bok Den högsta kasten vittnat om den sällsamma kraften som ligger hos dig när du iakttar din omgivning med en penna i handen, hur människorna börjar krypa ihop i bävan. Men det är ett ömsesidigt beroende, där författaren hur mycket hen än ojar sig över den jobbiga läsekretsen är beroende av den i stort och smått, och allt mer smyger sig ett desperat tonfall in i berättarjagets vädjan, ett allt mer krampaktigt begär att jag ska lyssna, fast då håller rösten på att bli fadd, och desperationen tangerar uppgivenheten innan berättelsen når sitt slut. Hon vill nå den unika läsaren, kanske försöka vara misantropen som hittar undantaget – en tradition som kan följas inom poesin från Sapfos till Julian Casablancas ”Red Light” (”Two can be complete without the rest of the world”).

Ekström Lindbäcks bok handlar om över- och underläge, om balans. I vissa avseenden är den teatralisk, som en lite väl övertydlig iscensättning av en teori – gyttjan är vår grund. Läsaren som masochisten som frivilligt utsätter sig smärta – ja, det ligger onekligen en del i det också. Och några fyndigt tillspetsade formuleringar: ”De mest äkta känslorna framträder alltid genom den högsta nivån av förkonstling”, som kunde ha varit ännu starkare om det inte vore för att Oscar Wilde redan hade sagt dem.

För ett av problemen med litteratur är att den är så himla beroende av annat och andra, att den aldrig tillåts vara lika originell och självständig som den försöker vara. Ett annat problem är att Ekström Lindbäck nog har försökt skriva en elak bok, men att hon är alldeles för snäll för den uppgiften. Det blir inte ens ett rövknull när hon angriper läsaren, bara en pryd antydan:

”Vad tror du egentligen att jag gör med dig? Kör in mina fingrar i din fitta?

    Känn efter. Jag vet bättre ingångshål än så.”