Madonna, Maria G Francke

Madonna är en artist med begränsad talang. Hon tömde den till sista droppen redan innan 80-talet var över med sin bästa skiva ”Like a Prayer”, och har sedan dess arbetat på sin begåvnings reservtank. Ända sedan början har hon varit en våt dröm för cultural studies-forskning, en öppen måltavla för diverse tvärvetenskapliga popkulturella teorier. Däremot inte så värst mycket i Sverige, men för att råda bot på detta har nu journalisten Maria G Francke skrivit boken Madonna, utgiven på Historiska Media.

Men det är en bok som inte har mycket att tillföra, utan den samlar allmängodset i en behändig form – det enda nya är väl att min misstanke att mitt exemplar av just ”Like a Prayer”-LP:n var defekt visar sig vara en del av marknadsföring, att Madonna genomdrev att den skulle lukta patchouli (man frågar sig varför, men svar ges inte i den här boken).

Boken är tematiskt skriven, där alla beståndsdelarna i det som utgör Madonnas persona – film, musik, sex, religion, dans, etc – betas av pedagogiskt och tydligt. Francke är tydlig med att visa att Madonna är kameleontisk till sitt uttryckssätt, men också att hon alltid varit tvåa på bollen, när det handlat om att anamma trender. Tyvärr är boken hagiografiskt skriven, av ett fan som ibland borde ha osäkrat den kritiska bössan lite oftare. Då skulle det ha blivit mindre av reklamprodukt.

Då kunde den också vara mindre slarvig skriven, med lösa trådar och ofärdiga tankar, liksom en hel del klichébråte. Så här beskrivs samarbetet med den franske producenten Mirwais i början av 2000-talet: ”När de spelade in tillsammans satt de och rökte franska cigaretter och hade svart basker på huvudet, nåja, baskern kanske bara bildligt talat, men i alla fall. Det var en speciell stämning, mycket resonemang om världsläget. De var emot Irakkriget, var emot allt.”

Anglicismerna i texten ger också indikationer att här har klippts och klistrat. Så det är ett gediget arbete, som faktiskt sammanfattar Madonnas karriär rätt bra – men någon intressant diskussion förs förstås inte. Analysen är svamlig och inkonsekvent, och framförd på ett talspråkligt sätt. Francke överskattar dessutom hur intresserad jag är av personliga anekdoter om hennes egna förhållande till Madonna, hur många gånger hon har sett vissa klipp på youtube, eller den märkliga listan med 37 favoritlåtar, som famöst nog innehåller drygt en tredjedel producerad under det 2000-tal som i stort varit en kräftgång för artisten, medan hon försummar att ha med uppenbara 80-talsmästerverk som ”Live to Tell” och ”Into the Groove”.

Ett långt resonemang om Madonnas brister som skådespelerska tillför inte heller mycket. Jag börjar fundera på om det kan bero på att hon varit så usel på att välja sina roller, och fick hon bara material att bita i skulle hon briljera. Tänk en påkostad version av Gösta Berlings saga, regisserad av Lukas Moodysson, David Cronenberg eller Michael Haneke, med Madonna i rollen som Majorskan på Ekeby: jag skulle bli skiträdd för henne!

Madonna fotograferad av Steven Meisel 1984.

För några år sedan såg det ut som att Madonna skulle bli den allra sista stora popstjärnan – i synnerhet efter att på MTV-galan för snart tio år sedan dödskysst sina prinsessor Britney Spears och Christina Aguilera, med resultatet att bådas karriärer avstannade. Lady Gaga har möjligen potential att bli lika stor, men trots att mycket av denna dams påhitt är imitationer har hon också kapacitet att sjunga hotpantsen av Madonna. Risken är dock att Gaga inte klarar av att hushålla med sina hyss, och att en abdikerande Madonna betyder slutet för en viss era av pophistorien.