Konungarnas tillbedjan, Lotta Lotass

På medeltidsprosa skriver alternativförfattaren Lotta Lotass sina böcker, den senaste, Konungarnas tillbedjan, inget undantag. Men det är egentligen mer tidlöst än arkaiskt, trots de sällsamma orden som verkar ha hämtats in från förråd där de legat outnyttjade i många årtionden. Ord som ”fordomtima”, ”samkat”, ”varkunnat”, som i sammanhanget ger en sakral, högtidlig tyngd åt det skrivna.

Den här gången berättar hon den bekanta historien om stjärnan som förkunnar födelsen av en större konung än den värdsliga. Därmed om hur en befattning är någonting förgängligt, att bara för att du tror att du är kung ska du inte inbilla dig något: du är – i förhållande till de verkliga förhållandena – ingenting av vikt.

Det är en parabel. Kanske passande med sagoformen om du ska berätta om kungar. Men det är symboler som inte reduceras till sina fasta positioner. Inte heller är språket reducerat, utan det förs fram i förgrunden, och är aldrig tillkämpat. Språket är också präglat av en ny ordföljd, bildar ett slags nytt språk, en parallellsvenska.

Språket är mäktigt med sina kadenser, där ljud- och synintryck samsas underbart, där texten också matar fram en vithet som motsvaras av den måttfulla, närmast sterila omslagsformgivningen. Men språket är framför allt precist i sitt uttryck: ”Ljud som då ett grovt tyg rivs i stycken, som då tunga stenblock rullas av varsamma händer över hårda hällar, som då stormen driver vågorna framför sig, driver skrap och bråte över sträva klippor, kastar klapperstenar nedför branter, som då elden slukar hö och halm och fäller stockar, bjälkar, som då skäran skördar det gyllene vetet.” Så här ser det ut, och så här låter det, genom i stort sett hela boken: beskrivningar, bilder och ljud.

Samt då karaktärerna, kungarna som går framför stjärnan, varslet och tecknet, det bebådande löftet. De befinner sig i en uråldrig rytm som pulserar inne i texten, en rytm som uttrycker att ett nytt rike väntar: en bättre värld än den här.

Ofta tidigare när jag har läst Lotass har jag tänkt mig texten dels som poesi, dels som ett musikstycke. Sant är att här finns inte mycket av narrativa element, och att det musikaliska samsas med filosofi, teologi, poesi – ja, som ett försök att nå idealet i Goethes allkonstverk. Som författare arbetar hon också som arkeologen som plockar upp gamla ord och ställer dem mot de nya.

Men jag läser Konungarnas tillbedjan som en text om förändring, om det nya som ska komma. Kungen är härjad, uttjänt, men också mer mänsklig än den pappfigur vi har i vårt rike: han vacklar mellan att vara stark och svag. Och vi undersåtar, hur ska vi någonsin veta om också stjärnan inte bara är sken? Vad är hoppet, om inte en längtan efter en existens som är mer verklig än den nuvarande.

Det intryck som återstår är skönheten. Skönheten i optimismen som bärs fram av förändringsdriften, men också skönheten i orden som används för att berätta: stramt och ändå med en ofattbar rymd omkring sig lever orden sitt organiska liv i texten. Skönheten övervakar och överlever alla katastrofer.

Lotass är en romantisk författare. Vi kan ju begära att litteratur ska ställa de där viktiga och väsentliga frågorna: den här boken avhandlar hur vi lever våra liv. Hennes bok kan bara antyda att vi har något annat, något som skulle lätta tyngden och skingra mörkret och mildra sorgen. Det ljusa tonläget uppfattar jag som optimistiskt, som att det finns en mening i att fortsätta leta, att inte ge upp.

Hennes romantik går på djupet, nuddar inte bara vid ämnen som vi lärt oss uppfatta som romantiska. Hon skriver gränsöverskridande prosa och blir de oanade perspektivens uttydare. Hon skriver mot ett vidare, mot ett större, i böcker som vägrar solidarisera sig med ängsligheten hos sina kolleger.

Svensk litteratur har ju annars ett gigantiskt bekräftelsebehov, där författarnas frivilliga jakt efter kompromissen är beklämmande: det är mer pragmatism än estetik. Att då komma till en text som inte söker andras igenkänning och förståelse, där du inte vet vad den håller på med, bara kan ana – det är frustrerande, kan vara irriterande. Den standardiserade svenska romanen blir mer och mer urvattnad, medan Lotass ger sina romaner mer och mer substans. Mot slutet ljusnar ändå det mörker som lagt sig över texten, och då blir det avslutande stycket – ”Epifania” – i sig en illustration till den stjärna som texten berättat om: ljuset, alltså stjärnan, kommer också till läsaren till sist.