(Foto Marlene Bergmark)
För en tid sedan
tog Anna von Hausswolff sin kyrkorgel-emo till en konsert i Umeå
(lämpligt nog på Sagateatern), och jag hade lyckan att råka
befinna mig där just då. Till en början var jag lite gramse för
att hon inte spelade en enda låt från den förra skivan, men då
glömde jag bort att det här är en artist som inte gör som de
andra. Och det känns också som att hon har rört sig musikaliskt
ganska långt från ”Singing from the Grave” till ”Ceremony”,
och att det blev påtagligt när hon spelade de nya låtarna live,
att det är musik som inte motsvaras av någonting.
Ja, för det är ju
en skiva som inte heller liknar annat, med sina instrumentala
avbrott, som ändå fungerar i sitt sammanhang, även om hon på
konserten tänjer ut dessa stycken lite för länge, och låter de
två spänstiga gitarristerna leka lite för mycket. Däremot
fungerar trummisen ypperligt, med fantasifulla utsmyckningar som ofta
bidrar till att göra låtarna ännu mer hotfullt dramatiska och
digra med sina illavarslande toner.
Några av låtarna
som kanske blir ännu mer dramatiska är ”Sova”, på skiva av mer
beskedlig karaktär när de ärliga raderna - ”Jag vill inte –
jag vill inte – jag vill inte … sova” + ”kommer aldrig –
kommer aldrig – kommer aldrig … vakna” – låter försynta, är
de här infångade i en panikartad virvel. Detsamma gäller ”Funeral
for My Future Children”, med sin sublimt triumfatoriska refräng,
men överlag är musiken så påträngande intensiv att sången
ibland inte riktigt når fram, att rösten dränks i för mycket
gitarrer. När hon plockar fram en akustisk gitarr för ”Liturgy of
Light” låter det sällsamt nog som en Broder Daniel-cover, inte
minst med textrader som ”Well it's a / hard life / that we share /
It's a / hard life / for us young ones”.
För det är en
makalöst ren stämma Anna von Hausswolff har. På skiva, ja, och
live kunde den tas till vara ännu mer. Nu är den mörka atmosfären
lyckligtvis bevarad och rentav mer förtätad. Att hon då och då
pratar mellan låtarna med några nervösa anekdoter känns nästan
kusligt, som om man inbillat sig att hon har kapat alla band till
sådant som vi andra dödliga sysslar med, det märkliga i att hennes
röst också fungerar som spontant tal.
(Foto Anders Nydam)
Det känns oerhört
spännande att följa en artist som är så tidig i sin utveckling,
att hon härifrån kan göra något helt annat – att hon redan med
två ynka skivor har skapat musik som gör henne fridlyst, att hon
inte heller har ett dugg att bevisa, utan kan förlita sig på att
vårda sin gränslösa gåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.