Marcus Birro är
svenska kulturlivets egna Lucky Luke. Han som sköt snabbare än sin
egen skugga: Birro nöjer sig med att skriva snabbare än han tänker,
och då hamnar han ibland i trångmål.
För om vi människor
i allmänhet borde sträva efter att balansera känsla och förnuft
känns det som att Birro uteslutande består av känslor – vilket
alltså inte betyder att han är dum. Nu har han lite lagom kaxigt
gett ut boken Släng alla kartor. Memoarer mitt i livet 1992-2012,
en krönika över hans liv i offentligheten, kan sägas.
Krönika, ja: för
även om Birro har gett ut fjorton böcker är han nog mest känd som
den där krönikören med åsikter som blivit allt mer reaktionära.
Fotbollsdåren och Livets Ord-kramaren. Men han börjar som poet, som
tjugoåring det år då den här boken rivstartar, för tjugo år
sedan, med en bok som trycks tillsammans med brodern Peter. De lever
som siamesiska tvillingar under några år på 90-talet, och om du
aldrig har läst en krönika av Birro följer här en kort
rekapitulation.
”Jag …
skinnjacka … jag … Thåström … jag … Dr Martens … jag …
kajal … jag …. svartsjuka … jag … öl … jag … Öijer …
jag … drömmar … jag … fotboll … jag … GP … jag … hat …
jag … krig … jag …” Multiplicera. Raljerar jag? Ja, men boken
lider av de ständiga upprepningarna, de ideliga redovisningarna av
ett puerilt Thåström-komplex som gränsar till och ibland grenslar
stalkning, men också en knäsvag generell dyrkan av Det Manliga
Geniet (alla stora konstnärer har kuk, enligt Birro, som är beredd
att ge Karin Boye en vrå i sin annars uteslutande manliga kanon). En
strängare redaktör hade haft synpunkter på detta, liksom en
vassare blick hos korrekturläsaren. För språket och stilistiken är
av begränsat snitt. Men vänta nu: varför ska jag, som bara har
skrivit en bok, behöva läxa upp en författare som har skrivit
fjorton böcker?
Krönika, ja …
Förlåt mig om jag tjatar, men att läsa den här boken är som att
ta del av just en krönika som kavlats ut över 374 sidor. Det är
journalistiskt och talspråkligt och trots Birros ständiga referenser om subjektivitet
förlamande objektivt, när han rapporterar nitiskt och detaljerat,
utan att förstå att en historia tjänar på att gestaltas mer än
enbart berättas.
Trots sitt sorglösa
tonfall bärs berättelsen av sorg och saknad, och blir en
livsteckning som periodvis vinner över de stilistiska
belastningarna. Bäst fungerar det när Birro förevisar någon form
av självkritik – när han analyserar sitt bekräftelsebehov. Sämre
är inblickarna i hur han tänker, som hur han resonerar när han
sökte tjänsten som kulturchef på Expressen: ”det underbara i att
öppna paket med böcker och skriva kulturpolitiska pamfletter och ha
två sidor varje dag att dominera på”. Men han har någon gång ibland också
fin blick för andra människor, som i det rörande mötet från 1995 med en
känslomässigt avskuren Henrik Berggren, där Birro inte förmår
berätta hur mycket Broder Daniel har betytt för honom.
Men dessa sällsynta
stunder slarvas bort, för det är raskt iväg till nästa fylla,
nästa tjej med mörka ögon. Framgången kommer relativt sent en bit
in på 00-talet, med Dan Andersson-pris och viss uppskattning från
recensenters håll. Inga lovord når riktigt fram för att bryta den
bitterhet han hyser, dock. Kanske det måste vara så: utan
kränktheten som motor skulle inte mycket bli skrivet för Birro,
antar jag. "Den bittres revansch" vore en smidigare titel än den smått
pompösa som han valt, och jag vet att jag talar för döva öron när
jag påpekar att det går att leva med att andra har varit dumma mot
dig.
(Och mellan dig och
mig, Marcus, du får sluta kalla dig punkare om du ska ha så dåligt
omdöme att du ”gillar” Bert Karlsson.)
Det är en bra sammanfattning du ändå gör av ett tids- och epoktypiskt fenomen, den ständigt arge och vilsne som kan blanda sovrumsinteriörer med fylleri-ångest och rockstjärnedrömmar. Ju mer jag sett sett av Birro, desto mer har jag ångrat egen medverkan i kvällstidningar. Det är egentligen bara pinsamt att behöva konfronteras med det man slapp före nätet: kvällstidningen, löpsedeln, popkulturen. Birro är som en svamp, allt som rört sig sögs upp av honom och kom ut i andra änden som en sörja av allt det sämsta popkulturen stod för. Det handlade inte så mycket om ego som om oförståelse, inte så mycket om mullrande basgångar som om vilsna vandringar i medialandskapet. Jag känner en människa som säger: "om jag inte syns i pressen så finns jag inte" - jag antar att det är en ledstjärna för Birro, och det är bara väldigt tragiskt.
SvaraRaderaJag tröttnar på den där hållningen, att vara så förbehållslöst hyllande till rockstjärnor, att se dem som ofelbara genier. Det är som med idrottsstjärnor, för den delen.
SvaraRaderaMen det värsta med boken är väl att den inte gör något annat än tjatar om det egna jaget - att jämföra med Knausgård då, som gör något med det självbiografiska skrivandet. Men jag läste direkt efter Birro en roman från sekwa, och blev påmind om vad litteratur ska göra: se andra människor (också), göra dem synliga. Birro skriver förvisso om andra, vänner, kvinnor, men de betyder inget, åtminstone inte i hans text.
Ja, du raljerar något, men du ringar samtidigt in vari Birros litterära brister består.
SvaraRadera