Obscen sanning, Iodine Jupiter

I en bil en natt några mil utanför Umeå hörde jag låten ”Tomma boots på väg ut” med Iodine Jupiter, och fnissade generat åt hans uppenbara Bruno K. Öijer-komplex. Det var allt.

Trodde jag. Men i skymundan har artisten transformerat sig till författare, och gett ut några böcker, även om de har gått mig förbi. Nu utkommer satirsamlingen Obscen sanning på det egna förlaget HFH (Hororna Från Helvetet). I ett märkligt efterord diskuterar han mottagandet av förra boken Fuck Around The Clock, vars promotionvideo Youtube censurerade.

Här kallas han chockpoet, och i boken kvällstidningsrasar han mot vårt samhälle. Ibland använder han den uppochnedvända logiken, och kan skruva fram rätt intelligent samhällskritik – men han är i rättvisans namn lika bra på att nosa upp banaliteter.

Om sanningen är obscen, då är lögnen ren. Jupiter betonar det korrupta i världen. Satiren är grov, förenklad, och det har jag i förstone inga problem med. Han hatar USA, hatar bankdirektörer och chefer, och man får vara beredd på att sila mygg och svälja kameler för att ha behållning av boken. Ett och annat guldkorn hittar jag nog, men tycker också att han har en benägenhet att slå in alla vidöppna dörrar i sin väg: kapitalismen är ond, samhällsstrukturen är cynisk, människan är ena egoistiska svin … Slagordsretoriken haglar.

Delvis påminner boken om göteborgaren LOB – Lars-Olof Bengtsson, som på 90-talet gav ut ett par liknande böcker. Det här är dock lite mer varierat. Jupiter är också lite snålare med ordvitsarna, även om han ger sina bidrag (”opersonlig assistent”), och inte riktigt lika insnöad på smaklösheter.

Till sin utstyrsel är Jupiter en anakronism, och skriver spretigt och osorterat. Han blandar och ger. Vill nog helst vara den där outsidern som från sidan av låter sin bittra blick svepa över allt han ser och kan komma åt. Ett problem är att jag som läsare blir hans gisslan: för om jag inte gillar det här, då kan han avfärda mig och sucka över att jag är bigott, eller något åt det hållet. Eller – vilket vore värre – att jag är för mycket humorlöst etablissemang, för mycket tråkmåns till kulturelit. Då tar jag ändå risken att kalla den avslutande orgien i sex för lite väl tråkig, även om det gör mig till sipp, för att låna ett 1700-talsord.