May your hands always be busy / May your feet always be swift / May you have a strong foundation / When the winds of changes shift

Just nu pågår ett experiment där ett antal djärva människor erbjuder sig vara försökskaniner i vetenskapens tjänst. För eftersom rockmusiken är en ung konstart finns inga precedensfall, inga mönster att följa. Ingen vet när en rockartist är för gammal, eller när pensionsavgången ska inledas. Vi vet bara att det naturliga urvalet är osentimentalt, och att få artister är önskvärda när de tappat potentialen att attrahera publikens sötsug.

Inom litteraturen talar man ibland om begreppet ”den sena stilen”, som visar hur poeter som Goethe och Cszeslaw Milosz skriver annorlunda på sin ålders höst. Däremot är det först nu vi kan tala om rockartisters ”sena stil” och avse något annat än deras 40-årskriser.

När Björn Ulveaus i tv-programmet ”Skavlan” i fredags menade att poplåtar är något man ska skriva i sin ungdom talade han bara för sig själv. Att uttalandet var synnerligen dåligt tajmat blir också tydligt när vi uppmärksammar att 2012 kan bli året då nästan samtliga av rockens veteraner är skivaktuella.

I år är det femtio år sedan Bob Dylan debuterade som skivartist, och i dag släpper han ett nytt album, ”Tempest”, en skiva fylld med formidabla låtar. Han är 71 år gammal. Patti Smith som blir 66 senare i år har också släppt en helt briljant skiva, liksom den 78 år gamle Leonard Cohen. Neil Young som inom kort fyller 67 släpper snart sin andra skiva för året.

Den här kvartetten har alltså passerat pensionsåldern i de flesta västerländska länder (med undantag för Tjeckien, som skulle låta Smith och Young jobba ett par år till). Det här är artister som jag för nästan trettio år sedan rutinmässigt dömde ut som helt förstockade, som gamla vrak som helst skulle börja ägna sig åt något helt annat än rockmusik.

För då var de helt vilsna i sina karriärer. De gjorde svaga skivor som saknade identitet, som flirtade med dagsaktuella tendenser. Nu skriver de låtar med en helt annan pondus, gör musik som är vital och angelägen. Kanske det vi bevittnar är – äntligen – den sena stil som rockmusiken aldrig tidigare upplevt. För svenskt vidkommande ska vi kanske inte förvånas att Ulf Lundell – närmast en yngling i sammanhanget då han snart fyller endast 63 – också släpper en ny skiva i höst.

För allvarligt talat finns det ju en utbredd åldersfascism i samhället, där vi är besvärande dåliga på att tillvarata äldres erfarenheter. Yngre artister behöver verkligen lyssna på och ta efter den låtskrivartalang Dylan demonstrerar i några av sina nya låtar, för att inte tala om hur man ska gestalta textrader trovärdigt. I söndags inleddes talangjakten X Factor på Tv 4: den dag någon av aspiranterna där når en tiondel av aggressiviteten och angelägenhetsgraden i ”Pay In Blood” lovar jag att äta upp alla mina gamla LP-skivor med Bob Dylan.

Kanske vi ska tacka musikkanalen MTV:s förfall. Numera är artisterna inte lika beroende av musikvideor för att vara attraktiva för skivbolagen, som alltså inte längre tvingar på dessa artister löjliga och krystade försök att vara coola. När Dylan enbart skriver låtar och sjunger är han den coolaste människan på planeten, och det är som om skivbolagen har fattat detta först nu.

Annat var det alltså på 80-talet. Ynglingen Morrisseys uppmaning i låten ”Get Off The Stage” var också min. Den lär ha handlat om Mick Jagger, som då var 47 år gammal – sex år yngre än dagens Morrissey som inte planerar att lämna scenen, utan turnerar frenetiskt över hela jordklotet.

Föga förvånande är 2012 också året då The Rolling Stones (medelålder drygt 68 år) återförenas, för jubileumskonserter och en ny skiva i november: en av låtarna heter ”One Last Shot”. Tillåt mig småle en smula misstroget åt den titeln!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2012)