Min kamp 6, Karl Ove Knausgård

Ett problem med CD-formatet, när det introducerats på 80-talet eller snarare etablerats på 90-talet, var att det tillät dubbelt så lång speltid som LP-skivorna. För att motivera det höga priset såg sig skivbolagen tvungna att till en början fylla ut med bonusspår, vilket oftast bestod av coverlåtar och liveversioner och singelbaksidor, sällan av det nödvändiga slaget. Men ändå något som kunde accepteras, då man ändå kunde programmera bort dem med CD-spelarens smarta fjärrkontroll. Värre blev det när låtarna skulle förlängas: refränger som vevades varv efter varv, poänglösa solon som tilläts bli hur långa som helst – allt i prisvärdhetens namn.

Men vi som gillar pop är rastlösa själar, som tröttnar efter tre minuter: för oss måste en låt vara djävligt bra om den ska vara längre än så. Det här är en rastlöshet som jag har tagit med mig till min läsning, och gör mig lätt och snabbt uttråkad. Därför läser jag inte gärna riktigt tjocka böcker, om det inte är något speciellt med dem. Tidigt bestämde jag mig för att undvika Karl Ove Knausgårds serie Min kamp, för det lät så jobbigt, så förutsägbart, så … tråkigt.

Det är inte roligt heller att ha fel, men jag råkade behöva en någorlunda lång bok för en resa, och första delen fanns då i en lättviktig pocket. Nu är jag väl inte helt idiotiskt överrumplad av böckerna, men kan inte låta bli dem heller, så jag har läst den avslutande delen Min kamp 6 på norska.

Det som till en början lät avskräckande var att jag läste att Knausgård först tog reda på hur många sidor det var möjligt att trycka, att det skulle bli den rådande principen. Alltså nästan som en sadistisk lek med läsaren, där han minsann skulle ge henne (mer än) vad hon tålde. Hans musiksmak har också helt sjangserat , och jag befarar att den spelar in på formatet, med mer av symfonirock och mumlande skäggfarbröder som Midlake.

Han skriver om sina böcker, det är i all enkelhet hela handlingen här, och det låter ju förskräckligt tråkigt. Hans farbror – Galne Gunnar – försöker motsätta sig publiceringen av första delen för tre år sedan, och hotar med rättssak.

I essäpartierna växlar Knausgård mellan ytliga och naiva iakttagelser och ganska skarpa analyser, speciellt när han kommer in på ämnet litteratur. Han är tvärsäker, och ibland lite väl spontan. Som vanligt bryts hans funderingar med familjelivet, tillvaron med barnen, där han längtansfullt sneglar mot gammeldags patriarkala ideal samtidigt som han visar en öppen vantrivsel med densamme. Han skriver om bubblorna i ett glas kolsyrat vatten nästan plågsamt detaljerat, så att man nästan kan höra parodin vässa sina pennor.

Men mycket handlar om litteraturen, om dess värde, om varför vi läser och skriver, och hur mycket som är värt att offra för litteraturen. Inga offer är för stora, menar nog Knausgård, även om jag undrar om han är beredd att gå lika långt som William Faulkner, som menade att inga människor kan skonas för att förhindra ett mästerverk, och att exempelvis Keats ”Ode on a Grecian Urn” var värd hur många farmödrar som helst. När han skriver om hustrun Lindas psykiska sjukdom är det också plågsamt: ”Det var så mye lettere å bære håpløsheten enn håpet.”

Jag kan dock undra om det inte skulle vara möjligt för just den här författaren att skriva en lika bra roman utan att blanda in sin omgivning. Projektet som sådant är ju rena galenskapen, och huvudpersonen Karl Ove är en av de mest komplexa och mest mångsidigt skildrade romanfigurer som jag har stött på. Geir kallar honom för en deprimerad optimist. Särskilt rolig är han inte så ofta, även om man kan ha roligt åt när han på Systembolaget är orolig att andra kunder ska inbilla sig att han och Geir är bögar, eller hur han beskriver räkor: ”Som levende så de ut som en slags havets kontorister, som døde så de ut som et kompani ballettdansere.”

Inte mycket händer, alltså. Han träffar vännen Geir, de snackar filosofi, Karl Marx och Goethe, medan barnen stojar omkring dem (OBS, inte realistiskt!). Partierna med Geir innehåller mer kärlek än partierna med Linda, hur mycket han än bedyrar: med Geir är han intelligent, med Linda bara alldaglig där han hasar omkring mellan balkongcigaretter och PC:n där han ungefär var fjärde sida ”sjekker e-posten”. Skillnaden mellan de två viktigaste människorna i hans liv uttrycker han så här: ”Geir ga meg muligheten til å betrakte livet og forstå det, Linda ga meg muligheten til å leve det.”

Som sagt kan han vara lika klok som han är naiv, som när han konstaterar att författare brukar se yngre ut än andra människor, utan att reflektera över om det kan bero på att andra människor kanske sliter ut sig på hårda arbeten. Visst, Carl Johan Vallgren tycker att skrivande är ett kroppsarbete, men det är en förolämpning mot alla som får fysiska arbetsskador från ett monotont löpande band. Knausgård kunde ha snackat med något vårdbiträde eller någon städare.

Man ställer sig gärna frågan, om de här böckerna av Knausgård lyckas påverka hur vi lever våra liv. Att en författare skriver om sitt eget liv, det är inget att orda om: han försöker blidka eller åtminstone vara ärlig när han tar kontakt och ger alla som han haft att göra med en chans att vara anonyma. Men ingen kan gardera sig, för när han skriver om barndom och ungdom är hans omgivning helt skyddslös, och alla kan inte försvara sig. När Maja Lundgren, Carina Rydberg och Lars Norén attackerade människor var dessa offentliga figurer, med tillgång till medias tribuner. Så ser det inte riktigt ut här – men Knausgård är ganska mild i sina personporträtt.

Det är också lite befriande med anspråken, att Knausgård är så ambitiös, att han tar sig själv på allvar, även om han stundtals går lite för långt: ”hva var det egentlig jeg solgte ut? Min sjel. Og den hade jeg likevel tapt.” Stämmer det, i så måtto, att en författare automatiskt mister sin själ?

Finns det något som motiverar någon att skriva en så här tjock bok? Boken får mig att tänka på Yngwie Malmsteens oförmåga att sätta sig in i begreppet ”less is more”, typ ”hur fan menar dom då, more is more, liksom!” Här kan författaren unna sig flera hundra sidors essä om Hitlers bok med identisk titel. Är det en idé som till hundra procent måste genomföras? Jag blir uttråkad. Eller, att han ägnar ungefär lika många sidor att skildra hur han mår när han är i färd att börja publicera böckerna? Strindberg var också ängslig när han skrev om sitt eget liv, men behövde inte lika stort utrymme för att förmedla dessa känslor. Inte heller tror jag att Knausgård är någon Borges-läsare, om han tror att hans ”debutsamling” heter Labyrinter (den norska översättningen må heta så, men är en översättning av Ficciones, hans andra novellsamling, men då hade han redan gett ut flera diktsamlingar och essäer).

Ursprungligen var tanken att publicera Min kamp i tolv delar, med en bok i månaden, som Wedding Present gjorde med tolv singlar (dock inte på 80-talet, som Knausgård säger i boken, utan 1992). Synd att det inte blev av, kanske. Men att sista boken blev så här omfattande, det är långt ifrån idealiskt, och många gånger är jag på väg att ge upp. Jag tror att det är enkel seperationsångest, att det är svårt att överge något som har haft en så stor del av hans liv, och att han vill uppskjuta det så länge det går. Eller gick.