Anna von Hausswolff, Ceremony

Ibland hävdas det felaktigt att Anna von Hausswolff slog igenom redan med sitt debutalbum "Singing from the Grave", men hon gjorde intryck redan med den EP med fyra låtar som släpptes ett par månader innan - jag skrev om den i mars 2010. Det här var helt klart musik som gjordes på andra premisser än det vanliga. Allvarlig, kompromisslös, och rentav farlig i sin målmedvetenhet.

Nu har hon alltså släppt uppföljaren "Ceremony", som låter helt annorlunda, samtidigt som det är en helt naturlig vidareutveckling, när hon nästan helt håller sig till en kyrkorgel, som skapar de sakrala melodierna som de andra musikerna förhåller sig till, sparsamt, varsamt.

Alla evinnerliga jämförelser med Kate Bush måtte reta henne enormt, när hon hellre talar om drone metal som inspiration, men det är klart att det finns musik som tidigare har varit så här majestätiskt långsam - till exempel vissa stunder av Joy Division (som döpte en av sina bästa låtar till "Ceremony"). Men att svensk musik är så här benhårt ointresserad av att vara lättillgänglig, som hellre strävar mot eftertanke och andakt, det är så gott som unikt. Unik är också hennes sångstil: tyvärr medföljer inte texterna den här gången, men man föreställer sig dem skrivna versalt, ungefär som när Curve gjorde sin andra skiva "Cuckoo", den som borde ha blivit en klassisk skiva - få skivor är lika hatiska som den, och där var alla texter skrivna versalt.

Sångstilen är både hög och djup, och hon har också det där typiska göteborgska uttalet av "backwards" i "Liturgy of Light", att det låter som "backwords", vilket kan vara passande. Skivan innehåller tretton låtar, ett par av dem är instrumentala, och precis som på Skriets skivor är dessa lika bra och lika nödvändiga, alltså ingen utfyllnad. På "Epitaph of Daniel" låter det som om Cocteau Twins gjort en mash up med Angelo Badalamenti.

Att skriva musik som ett sorgearbete behöver inte alltid vara en god idé, men den här skivan tar sitt ursprung i en död morfar, och nog är det en Singing from the Grave II: döden präglar texterna, där hon går igenom hela sorgfasens fasor, kanske allra mest gripande när hon längtar tillbaks till mänsklighetens inledning i "Ocean" eller när hon på svenska vädjar om att få slippa sova.