Äktenskapsbrott, Åsa Ericsdotter

Det är lika lätt att tycka om Åsa Ericsdotters böcker som det är svårt att helt gripas av dem, när hon gång efter gång utforskar kärleksteman med betoning på svartsjuka. Även när hon skildrar något så allvarligt som otrohet gör hon det för behärskat och för stiliserat.

Med sin senaste bok Äktenskapsbrott har Åsa Ericsdotter nu gett ut sju hypertunna alster, med en stil som vacklar mellan det svävande begreppet ”prosalyrik” och vad jag uppfattar som renodlat hård och kantig bruksprosa, en slags skitig realism som verkligen inte söker sig mot finsmakande eller pryda ideal.

Oralsex och analsex möts vi av redan på sid 2. Här låter hon en kvinna bli mottagare av en mans berättelse, när han detaljerat återger en relation med en kvinna utanför äktenskapet. Själv lever hon, lyssnaren, i ett eget kärlekslöst äktenskap. Problemet urartar när mannen i sin girighet vill ha barn med båda kvinnorna, samtidigt.

Kvinnan är ambivalent, vill fördöma mannen, som hon tidigare haft ett förhållande med, och fortfarande säger sig vara förälskad i. Samtidigt har hon svårt för att kritisera honom, när hon själv brukar vara otrogen. Hon kanaliserar nog hustruns svartsjuka, när hon börjar planera sin hämnd.

Där infinner sig den här bokens problem. För redan omslaget upplyser om att det är jaktsäsong, att här ska skott avlossas. En rejäl plantering finns tidigt i berättelsen, när vi får veta att hon har skjutit ett vildsvin: ”Åttio kilo. En mansvikt.”

Men berättelsen tuffar fram i makligt tempo, med ideliga upprepningar, ideliga inskott om andra väninnor som också är otrogna. Ericsdotter är en författare som lägger ut ledtrådar ungefär som Hans och Greta la ut vita kiselstenar när föräldrarna lämnade dem i skogen. Informationen levereras successivt, och berättelsen hade nog klarat sig utan hjälp av det där geväret.

Utan att här avslöja slutet tycker jag inte att det är berättartekniskt förankrat: låt gå för att människor är irrationella, men huvudpersonen här är alldeles för anonymt skildrad, och vi ges aldrig tillträde till hennes känslor, trots att hon alltså reagerar så starkt på mannens berättelse. Jag övertygas inte av hennes reaktion, den känns mest som en nödlösning.

Det är spatiöst utformat, där texten ofta bara utgör halva boksidan, om ens det. Bilderna sveper förbi, och det är inte helt lätt att gripas av människoödena, med den lyssnande kvinnans ambivalens, och mannen som enbart skildras utifrån hennes perspektiv som personifieringen av skrytsamhet.

Du tillåts inte riktigt vara delaktig, eller att reflektionerna någonsin dröjer kvar. Sedan är ju själva förloppet i tunnaste laget, och kunde ha fungerat som en novell, som en del i ett större sammanhang.

Därmed blir Äktenskapsbrott en berättelse som inte riktigt blixtrar till, där känslorna inte riktigt tillåts träda fram, trots att Ericsdotter skriver så obehindrat och detaljerat om sex. För samtidigt är det så hårt tuktat och behärskat att man kunde önska att hon släppte kontrollen och lät texten vara något mindre disciplinerad och välartad.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/7 2012)