One Of My Kind

Conor Oberst har många likheter med Håkan Hellström. Även om han redan spelat in och gett ut musik i flera år var det 2000 som Bright Eyes, bandet som är synonymt med Oberst, gjorde sin stora debut med skivan ”Fevers and Mirrors”, samma år Hellström debuterade som soloartist. Bådas fans är mestadels fjortisar i varierande ålder, som ständigt får försvara sin idols sångstil.

Men Oberst är fyra-fem gånger så produktiv som Hellström, och det orsakar problem för recensenterna, som inbillar sig att kvantitativa egenskaper mäts utifrån en statistikkurva. Det är sällan Oberst lämnar ifrån sig en ofullständig eller slarvig skiva, även om den sista Bright Eyes-skivan ”The People's Key” inte var fullt så bra som man hade hoppats. Även de två soloskivor han gjorde för tre-fyra år sedan med bandet The Mystic Valley Band är lite ojämna. Den skiva han ger ut nu, ”One Of My Kind”, gavs ursprungligen också ut för tre år sedan, och består av lite diverse b-sidor och annat annars outgivet.

Conor and the Swan

Conor Oberst som soloartist låter ibland som mindre subjektiv och originell än de skivor han ger ut under namnet Bright Eyes. Flera gånger låter han rakt i onödan andra ta över sången. Det som dock tillhör vanligheten hos Oberst är att han blandar ballader med hetsiga låtar, och att han nog har blivit bättre på det förstnämnda under de här snart tjugo åren han har varit verksam – därför är balladen ”Breezy” mer oumbärlig än titellåten ”One Of My Kind”, som förgäves försöker fånga desperationen i äldre låtar som ”The Calendar Hung Itself ...” och ”A Perfect Sonnet”.

Något mer ofokuserade känns några av de gästsjungna låtarna, liksom en rätt menlös cover på blues-standarden ”Corina, Corina”. Givetvis hade jag önskat att Oberst den här gången skulle visa belackarna att han har förmågan att vara lika brännande giltig och livsnödvändig som han var på just ”Fevers and Mirrors” och ”Lifted”-skivan, liksom delvis på ”I'm Wide Awake, It's Morning”. Men det får bli en annan gång – här finns alltså bara den där ojämnheten som har blivit lite för vanlig de senaste åren. Samt en påminnelse om vilken bra låt som finns i ”I Got The Reason #1”.