Vi vaknar, Eva Ribich

Eva Ribichs sjätte diktsamling Vi vaknar har åtminstone en likhet med James Joyces roman Ulysses. Den skildrar en dag i sin helhet, från uppvaknandet till natten, och i rättvisans namn en epilog med ett nytt uppvaknande. Men poeten är betydligt mer sparsmakad med sin rapportering, och kräver inte lika mycket tidsinvestering av läsaren.

Här är de flesta av dikterna korta, 3-4 rader endast, med bara ett par ord per rad, spatiöst utspridda över sidorna, som domineras av vithet. Dikterna är tillägnade en ”Lotti”, som torde vara det ”du” som dikterna nämner: en onödig bestämning, då dikterna annars skulle bli mer öppna(nde) för läsaren. Nu undrar man bara vem den där Lotti är.

Det är sommar och sol och vatten, en helt vanlig vardaglig sommardag – kanske 16 juni, något år. Solen väcker diktjaget, som upptäcker att natten har varit svalare än dagen. Vattnet nås efter en kort promenad, och idyllen är så smeksamt presenterad att jag genast blir misstänksam: när ska den hotas, när ska det pastorala förstöras inifrån?

Det blir lite som i Morrisseys ”The Lazy Sunbathers”, där solbadarnas dyrkan av solen inte nöjer sig med en sol som bränner rakt ned till planetens kärna (”they want more”), och letargins fasansfullaste sidor: ”Religions fall / children shelled / '… children shelled? that's all / very well, but would you / please keep the noise / down low? / because you're waking / the lazy sunbathers …'” Vi bor alla i Förnekelsens rike. Det otäcka, det finns någon annanstans, en känsla Ribich förstärker med några försiktiga antydningar: ”Längre bort är / mörka moln / Vi pratar om / var det är som mörkast”. Inte här, så mycket fattar vi.

Här vet vi inte om skuggan ger svalka eller bara kyla. Och hur skulle vi kunna veta annat: om apokalypsen redan är här, hur skulle vi kunna märka det? En av Ribichs korta dikter lyder: ”Frågan som ska få ett svar: / Vilken dag är den sista?” I stunder som dessa brinner det till, blir riktigt angeläget. Livet är ju just så ofrånkomligt oförutsägbart.

Vi får en dag, säger hon – och så, med bokens slut, en dag till. Det är allt vi vet. Att vi inte vet. Men livet fortsätter, och vi vaknar – åtminstone tror vi att vi gör det.