Stilla havet, Malin Nord

En av förra årets bästa debutanter var Veronica Malmgrens Gracie, som utspelade sig i USA. En tunn löftesrik roman. I år debuterar Malin Nord med Stilla havet, som också utspelar sig i USA. Alltså håller USA på att bli det nya Paris för debuterande svenska författare – trodde jag, tills jag ser att Ida Pyk i maj debuterar med romanen Paris, chérie, liksom för att återställa ordningen.

Till sin yttre form påminner Nords bok om Modernista-böckerna – en ung kvinna som skriver tunt på glesa sidor, introvert och sorgesamt, på en prosa som i brist på annat brukar kallas ”lyrisk”. En av litteraturens ”skönandar”, som mer bastanta deckarförfattare brukar kalla dem.

Ja, och inte bara titeln får mig att tänka på Marguerite Duras: även här dricks det – sangria och vodka mest – och även här är det begäret och längtan som står i fokus för berättandet. Och så det massiva havet som fonden, det ödsliga havet som människan kan pröva sin litenhet inför.

Nords grej är att hon har skrivit en destruktiv historia, om en namnlös kvinna som är inne i en kärleksrelation med en annan kvinna, en Jean, och hon gör inget annat än dricker och skriver: ”Jag skriver i ett försök att förstöra det som verkar vara så oförstörbart i mig; det är som om jag kan göra vad som helst mot mig själv utan att gå sönder. Jag skriver för att göra plats för något annat som jag ännu inte vet vad det är.”

Nä, och som läsare delar du förvirringen. Hon dricker, synbart inte för att glömma eller för att bedöva en sorg – utan för att skärpa intrycken, för att göra världen mer begriplig. Nord är bra på att skildra den där intensiva känslan, där det påtagliga och konkreta liksom hålls på halster av något ännu starkare. Hennes protagonist härjas av en längtan efter något mer, något mer definitivt. Och berusningen blir där inte ett skydd, utan något som gör henne mer mottaglig för den framrusande världen och dess intryck. Det handlar också mycket om risken att förlora, men också att våga.

Där i de långa bilresorna blir också Stilla havet en suggestiv roman som lever gott på sina antydningar, och känns som en ungefär lika stark debut som Gracie var – också en roman som i mycket handlade om bilresor. Det är också en roman som inte så mycket imiterar det filmiska berättandet för att bli visuell, utan snarare vet att utnyttja litteraturens fördel – som när Jeans rygg luktar sömn och klementin, en liknelse som filmen aldrig kan överträffa. I sitt sätt att skildra känslor påminner det mer än om film om en sångtext, i sin iver och i sitt känsloutspel.