Foto Marianne Lindberg De Geer
Allvarligt talat: är det svårt att vara kulturminister? Med tanke på den flagranta omdömesbristen hos Lena Adelsohn Liljeroth börjar jag fundera på exakt när vi kom på idén att ersätta kompetens med namn (kändisfaktorn). Nu har hon skurit i en svart tårta, utan att förstå att hon lurats in i en besvärlig konstinstallation. "Tårtan är rasistisk", säger då Afrosvenskarnas riksförbund, medan konstnären själv, Makode Aj Linde, menar att den inte alls är rasistisk. Det spelar ingen roll vem som anser sig ha tolkningsföreträde: kulturministern har bara visat dåligt omdöme, när hon har spelat med i det här osmakliga spelet.
Man behöver inte vara så blåögd att man med ett ängsligt gapflabb deltar i allt, bara för att det kan uppfattas som dåligt för opinionssiffrorna att avstå. Vi västerlänningar har i århundraden förtryckt och plundrat och avrättat människor av annan hudfärg - med Joseph Conrads ord i "Heart of Darkness": "The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter nose than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much."
Jag skulle rekommendera en mycket mer ödmjuk och värdig hållning när man som ämbetsperson hanterar detta ämne. Oavsett om tårtan anses symbolisera könsstympning eller inte måste man som kulturell människa förstå symbolvärdet i vårt utnyttjande av andras kroppar, att det verkligen inte är något att skratta åt.
Man behöver inte vara så blåögd att man med ett ängsligt gapflabb deltar i allt, bara för att det kan uppfattas som dåligt för opinionssiffrorna att avstå. Vi västerlänningar har i århundraden förtryckt och plundrat och avrättat människor av annan hudfärg - med Joseph Conrads ord i "Heart of Darkness": "The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter nose than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much."
Jag skulle rekommendera en mycket mer ödmjuk och värdig hållning när man som ämbetsperson hanterar detta ämne. Oavsett om tårtan anses symbolisera könsstympning eller inte måste man som kulturell människa förstå symbolvärdet i vårt utnyttjande av andras kroppar, att det verkligen inte är något att skratta åt.
Total eclipse!
SvaraRaderaDe flesta som är centralt placerade i den här debatten - och i en del tidigare debatter/gräl om konst och etik, till exempel kring nazistkonst-Markus, ;Lars Vilks rondellhundar mned mera - är helt ointresserade av en ärlig eller sansad diskussion. De vill bara positionera sig och kunna framställa det som att de äger frågan. Samma sak nu: folk går på reflexer och en del dessutom därför att de ser möjligheten att få in en retorisk pangträff på kulturministern.
SvaraRaderaAlltså, jag har inga större sympatier för Lena Adelsohn eller för den skrangliga kulturpolitik hon sysslar med, men den häör gången hade Dan Jönsson i DN alldeles rätt: hon verkar ha lurats i en fälla. Både 'gränssprängande konst' och 'marginaliserade grupper' ses i Sverige som så okränkbara att det de gör eller lånar sig till (i ett enskilt fall, dvs vad ett visst konstverk eller en viss kines, homsexuell musiker, färgad 'ghettojournalist' eller DJ) inte får ifrågasättas. Lena A hamnade i en dolt apterad krock mell,an två grupper, eller två agendor, som båda kan dra ut kränktkortet på en sekund om de känner sig förfördelade. Hade hon avböjt att komma och skära upp tårtan på Moderna hade hon kunnat anklagas för förakt mot den moderna Konsten, när hon genomför den roll hon övertalats till blir hon istället utnämnd till eländig rasist. Det är en proviokation helt enkelt, i ordets juridiska mening (att lura någon till en misstänkt eller brottslig handling). I vilken mån Makode själv var införstådd med att det skulle bli så här vet jag inte men hon kan mycket väl ha varit det.
Och afrosvenskarnas riksförbund är, irsäkta uttrycket, en samling gnällspikar som _alltid_ försöker föra över en amerikansk agenda till Sverige. Det funkar dels därför att svensk media dels är mycket känslig för kolonial skuld, men inte tänker efter inan man resonerar, dels är jämförelsen med USA en självklar moralisk referenspunkt i dagens Sverige. Om du som svensk i USA skulle anklaga amerikaner (dina grannar eller senatorer och tv-journalister) för rasism och försvar av en djupt skamlig politik därför att många av dem säger Viet Cong när de menar det vi i Europa kallar FNL, och för att de hyllar sian egna vietnamveteraner men överlag ger sjutton i de miljoner vietnameser som dog, så skuille du bli utskälld eller betraktad som en dåre, lipsill eller kommunist av de flesta där. Till och med av många som mellan fyra ögon kanske skulle hållit med om det. Och trots att den kritiken är sakligt riktig faller den oftast utanför deras ljuskägla: amerikaner bryr sig inte om några sådana krav på att man ska mäta med jämna måttstockar i en fråga där de själva vill bestämma vad de ska få tycka och som dessutom ses som en del av deras egen historia och deras egen värld. Säger man i ett sådant läge helt fromt att ni måste rätta er efter vad omvärlden, FN, historien och vetenskapen säger får man på moppe verbalt eller fysiskt. AfroSRF:s självgoda hållning förtjänar. som diskussionsinlägg, ett liknande svar.
Visst är det så: man kan kräva mer av de som ger sig in i debatten. Men man kan också kräva mer av en kulturminister! Även om man inte är bekväm med uttrycket "kollektiv skuld" måste hon förstå symbolvärdet.
SvaraRaderaFast det mest upprörande med tårtincidenten - det är ju alla andra runt omkring som skrattar. Jag har djävligt svårt att se det roliga i det här, när ministern skär i det som ser ut som en kvinnokropp.
För att ta ett exempel. Vi har på skolan besök av tyska studenter från Rostock. I dag hittade jag i kylen en påse märkt "HÅKANS TYSKAR", och tänkte direkt - wow, jag tar ett kort och lägger ut på bloggen/twitter, och skriver något om det makabra fyndet i vår kyl. Men - nä, jag gjorde inte det. (Påsen innehöll alltså någon maträtt, typ surströmming, och var märkt så att ingen av de klåfingriga lärarna skulle norpa något från den.)
Bernur, Du skriver ofta kloka inlägg, men i det är fallet tycker jag inte du gör situationen rättvisa genom att - på det sätt jag uppfattar att du gör -tillskriva ett fotografi "sanningen". Konstnären eller någon i rummet kanske helt enkelt gjorde ett yttrande som fick vår kulturminister att skratta till i det ögonblick fotografiet togs. Har hon då en skyldighet att se allvarlig ut bara för att ta hänsyn till de som är så dumma att de bedömer händelsen efter vad ett fotografi visar utan att sätta sig in närmare i vad det var som egentligen inträffade och vilka intentioner konstnären hade med sitt verk, etc. Det tycker inte jag. Snarare är det vi som kritiskt tänkande medborgare som inte borde låta oss luras att tro att ett fotografi förmedlar "sanningen" i den utsträckning vi gör.
SvaraRaderaKlok anmärkning, Joakim. Men problemet är ju just det att det kan ha varit någon som sa något "roligt". För hur roligt är det med en naken kvinnokropp som hon skär i. Att se en sådan tårta skulle få mig att tänka: - Nej, fan heller att jag skär i en sådan! Det är också svårt att förstå varför stämningen var så "uppsluppen".
SvaraRaderaVar inte själva avsikten med det här konstverket just att någon *skulle* skära för sig en bit, och att det skulle ske i en kontext som "tillät" detta tårtsnitt - alltså lämpligen någon som var inbjuden att göra just detta. Med t ex en annan färgad kvinna, eller ett barn, hade det inte fungerat. Och utan en tydlig tillåtelse hade de flesta naturligtvis sett det som en slags vandalism (rör inte vid utställda konstverk, och framför allt skada dem inte!) - och utan att det skurits hade ju inte heller konstnärens skrik haft någon poäng.
RaderaMånga installationer bygger på den här sortens mer eller mindre skojiga vitsar och gags, och tårtan utgör ju en installation, som anspelar på gamla idéer och normer om svartkvinnlig köttslighet, att den mörka kvinnan reduceras till kropp, till djur eller sexobjekt? Verket blir inte fullbordat som konstverk förrän någon har skurit i tårtan. Och då ser det märkligt ut att bara skylla på Adelsohn, som tycks ha gjort exakt vad utställaren, med konstnärens goda minne, uppmanat henne att göra.
En mycket välformulerad analys, Magnus! Samtidigt kan jag, efter att ha sett filmklippet från tillställningen, också reagera på den skojfriska stämning som verkar råda kring installationen. Speciellt med tanke på att konstnären gör anspråk på att belysa en så pass allvarlig fråga som kvinnlig könsstympning. Det är också en kritik som jag tycker att man kan rikta till många verk av den här typen, vilket Claire Bishop gör bl a i artikeln Antagonism and Relational Aesthetics, som jag varmt kan rekommendera alla konstintresserade läsare av den här bloggen.
SvaraRaderaJa, Adelsohn kan ju knappast ha trott att hon stod och skar upp en "vanlig" vernissagetårta med plastglas fyllda med cider intill. Jag skulle nog säga att verkets innebörd och status, liksom de värdesättningar man kan göra av kulturministerns handling, påverkas en hel del av ifall hon uppfattade att konmstnärens avsikt var just att det skulle skäras i tårtan.
RaderaDessutom verkar du, Bernur, underskatta hur ivriga många i den svenska kultursvängen idag är att framstå som elaka, att använda nonsensmässiga argument, grova överdrifter, halvbilliga eller - från något håll sett - fördomsfulla skämt för att lansera sig. Man VILL vara bitch, man vill stoltsera med det ("titta,. jag kan också vara självrådigt hård och sassy") och det gäller inte bara Linda Skugge, Alex Schulman eller Ulf Malmros. "Håkans tyskar" hade säkert gått hem i ett radioprogram för yngre stadspublik i P3 (t ex Morgonpasset leller Brunchrapporten) eller i en show med några uppburna komiker på Berns. Att lufta invändningar mot det hade setts som präktigt och...fiskaktigt.
I dagens DN uttrycker Stefan Jonsson ungefär vad jag tycker, med fler ord: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tartan-satte-vardagsrasismen-i-dagern
SvaraRaderaOk, det är kanske en orättvis jämförelse att likställa kulturministern med amerikanska soldater som torterar - men jag vidhåller att hennes agerande ingår i ett strukturellt förtryck, speciellt när hon gör det skrattande. Detsamma gäller för övrigt de andra som skrattar.