Nära det vilda hjärtat, Clarice Lispector

Constantin Brancusi, Bird in Space.

Man kan inte tänka ostraffat.

Hos Clarice Lispector är världen tudelad. Den ena är öppen och uppenbar, den andra är sluten och gåtfull, inriktad mot hemligheten. Hon har sin lojalitet med båda dessa världar, och det är där hon låter sina skumma romaner utspela sig: i det skumma mörkret, upplyst av stjärnögonblick.

Det är den inre vägen som är mödan värd. Nära det vilda hjärtat, som Tranan nu i vår ger ut i Örjans Sjögrens översättning, är hennes debutroman, skriven då hon var drygt tjugo år gammal. En nästan kusligt mogen debut, där språket redan har fått den särpräglade blandningen av kontur och förflyktigande, en skulptural rörelse bara momentant infångad – som hos Brâncuşis statyer.

Hemligheten är hennes tillflyktsort, hennes tillhörighet. Med den här romanen skriver hon i Bildungsroman-traditionen, men låter protagonisten Joana genomgå en både intellektuell och fysisk utveckling, med emfas på det kroppsliga, genom att göra henne till ett insnärjt rovdjur, begränsat av konventioner, ”färdig att explodera i våld, den här hungern efter att få blunda och använda kraften fullt ut, med det vilda djurets tanklösa självsäkerhet”. Lispector är ett rovdjur till författare, omåttlig i sina anspråk.

Vartannat kapitel i första delen är hon barnet, vartannat den vuxne, färdig att ingå äktenskap med träbocken Otávio, en Casaubon (George Eliot), en Mr Dalloway (Virginia Woolf). Därav behovet av revolt, av subversivt motstånd, uttryckt med trolldom, kraften att förvandla och överskrida själens obotliga ensamhet.

Som barn är Joana trulig, reserverad – hela tiden på helspänn, med en medfödd skepticism, ständigt redo med misstroendet. Frihetsanspråket möter hårt motstånd sedan när hon är på väg in i äktenskapet. Lispectors roman skildrar en förlust, ett bristtillstånd. Där det enkelspåriga visar sig, skapas behovet av utvecklingen, den nödvändiga flykten. Lispectors skrivande rör sig i polen existens och extas – i en intensitetens närvaro, med nyfikenheten som den starkaste drivkraften.

Här blir äktenskapsskildringen ett bevis för kvinnans instängdhet, där Joana är för stor för Otávio, ungefär som Ibsens Nora är för stor för Torvald, som ett indicium på att dockhemmet fanns också i det brasilianska 1940-talet.

Lispector skriver på paradoxens språk, där det tredje inte är givet på förhand. Gud är storartad i sin godhet inte tack vare sina ingripanden, utan med sin oförmåga, sin maktlöshet: genom att vägra dansa efter religionens pipa, vägra välja sina mirakel, blir Gud större än människans egoistiska strävanden. Likaså visar Lispector hur det endast är de poeter som har lidit som kan transformera sitt lidande till ljuva dikter, medan de som aldrig levt – ”aldrig blivit fråntagna något”, med författarens ord, skriver om plågor, om orättvisa. Resonliga människor skriver oresonligt.

Stilen är organisk, växer på sina egna villkor. I ontologiska undersökningar pejlar hon frågan, den enda giltiga frågan: ”vad vet vi?” Hon dröjer inte med svaret, utan forcerar fram det. Hennes intelligens är intuitiv, vet inte av de akademiska dumma upptrampade spåren. Det är en otrygghetens kunskap, där det också handlar om att hitta vad som finns bakom orden: ”Jo, hon förstod orden och allt vad de innehöll. Men ändå fanns känslan där av att de hade en lönndörr, som hon inte kunde se och bakom vilken hon skulle hitta deras verkliga innebörd.” Så som kunskap alltid beter sig – på det egentliga planet: du hittar en dörr, öppnar den, och bakom den, en ny dörr, så du öppnar den också, och där finns ytterligare en dörr – kunskapens svindelkänsla. Logiken är aldrig vilande – den följer egna lagar, och människan kan bara gå i dess fotspår och tyda dess rörelse.

Här handlar det inte om att lägga saker till rätta: Clarice Lispector skriver i trots mot prydligheten. Det sken som strålar i hennes böcker är inte av det förklarande slaget, som tillåter dig som läsare att andas ut. Hon bevarar mysteriet. I boken Levande vatten förklarar Lispector sitt uppdrag som att ”försöka fånga den fjärde dimensionen av nu-ögonblicket”. Det är ett skrivande som saknar yttre gräns, och hon låter också Joana bli en bärare av sådana egenskaper: ”Jag har svårt att fatta att jag har gränser, att jag har konturer och är definierad. Det känns som om jag är utspridd i luften, som om jag tänker i andra varelser, lever i saker bortom mig själv.”

Här gäller den kunskap som räknas – inte den intragglade ramsan: livet är något annat än utantillinlärning. Det är ett vasst tänkande på tvären, som leder till nya insikter. Hon söker sig till nya marker, där andra ej hunnit sätta några spår. Hon skriver verkligen som ett barn, ostyrigt och vilt: vore hon man skulle hon tveklöst stämplas som geni, men det är förmodligen välsignande att hon råkar vara kvinna, och därför måste kallas något annat. Som ”geni” skulle hon bli avväpnad, oskadliggjord; nu fortsätter hon vara en motståndskraft, med sitt experimentella skrivande.

Med sin första roman står Lispector vid ett vägval som författare – den är både traditionell och nyskapande. Hon släpper lös krafter starkare än människans med sitt skrivande. Redan här finns embryon till kommande böcker – en kackerlacka i en sockerkaka ska senare manifesteras i den knasiga Passionen enligt G.H., en av hennes bästa böcker, och det finns även en vatten- och stjärntematik, som återkommer i senare verk, liksom mörkerfascinationen. Därför en enhetlighet som befästs redan med den första boken, en osviklig enhetlighet i hennes fortsatta skrivande.

Den avslutas med en tour de force, en veritabel uppvisning som också den pekar fram mot vad hon ska åstadkomma i sina följande böcker, en Molly-monolog som tävlar med Joyce – Lispectors roman inleds med ett Joyce-citat från Porträtt av konstnären som ung, som har gett boken sin titel: ”He was alone. He was unheeded, happy and near to the wild heart of life.” Hennes roman avslutas också med en skapelseberättelse som är ett födande, en löftesrik ansats inför de kommande stordåden, där allt handlar om att överskrida sina begränsningar, att en människa kan vara mer än sina förutsättningar. Det är en oerhört positiv avslutning – en glädjehymn, där potential besegrar konformism, och fantasin triumferar över tråkigheten.

Det är ett skrivande som inte är ett skrivande, som inte kan återges eller refereras, vilket inte är ett helt unikt inslag i litteraturen. Något sådant kan också sägas om William Faulkner, när han är som bäst – åren 1929-1936. Ett febrigt, febrilt skrivande, utanför genrekonventioner, utanför tillhörigheter. Ett skrivande som bara kan upplevas, där häpnaden är det enda sättet att deltaga med.

Alla tycker ju inte så! Att läsa Clarice Lispector är en extrem syssla – kanske en syssla för extremister. Jag är inte intresserad av att missionera, eller att vifta i någon hejarklack med Lispector-halsduk. Men det är ett antingen-eller: antingen vill du följa den här besatthetens härskarinna, eller så gör du det inte, upplever det bara som en prövning. Jag har väldigt svårt för människor som blir ledsna när någon (=jag) säger något ofördelaktigt om deras ”favoritförfattare”.

Själv är jag bara överlycklig att Tranan ger ut hennes böcker, alla med Stefania Malmstens snillrika omslagsformgivning. När man lyfter på fliken står det på bokpärmen: Perto do coração selvagem. Sannerligen nära det vilda hjärtat!