Jag vill inte vara rädd (för mörkret), varför måste jag vara rädd (för mörkret)

Strax efter att jag hade köpt ”Vapen & ammunition” på den skivaffär som nu är nedlagd sedan många år gick skivan sönder. Det här kunde uppfattas som symtomatiskt för den som är upplagd för att söka symbolik – för nog var det något som gick sönder med Kent med den skivan. Nu gjorde det inte heller inte något att skivan var obrukbar, då grannen spelade sitt exemplar ett par gånger om dagen, och radion gjorde inget annat än spelade låtar från den här skivan.

Nu släpper Kent sin tionde skiva, ”Jag är inte rädd för mörkret”, och tråkigt nog har ingenting hänt. Här fortsätter de med att spela Kent-låtar, och det finns ingenting att irritera sig på, ingenting som skaver. Allt låter bra: produktionen är svindyr, instrumenten ligger soft i ljudbilden, texterna är mysmörka, och Berg sjunger så där smeksamt och tydligt, även om han artikulerar sämre än han gjorde i början (för första gången missuppfattar jag ett ord i en låt, när jag tror att ”Marken ligger uppskrapad” egentligen sjungs ”Majken ligger uppskrapad”, ur låten ”Petroleum”, vars titel nog är beställd av Fredrik Strage: överhuvudtaget verkar Kent snegla lite väl mycket på rockjournalister när de skriver låtar).

Inte vill jag heller ha ett band som sjunger om sina grillar, om att ”skaffa barn”, om att svika sin klass och sedan ångra det offentligt (så där skevt ironiskt). Som bara skriver låtar för att beveka en stor massa, och lägger in ett utanförskapskoketterande, men som aldrig bränner till. För hellre ett band som vågar göra bort sig på riktigt, som gör några bottennapp: men här är allt lika bra, eller – lika dåligt. Det är lika utslätat och jämnt: totalt ofarligt.

(Eller var det en tillfällighet – om jag nu minns rätt – att det var djurparksrovdjur på omslaget till ”Vapen & ammunition”-skivan? Det tämjda rovdjuret: människans fega övergrepp på det vilda.)

Ett band som konsekvent sjunger om rädsla, men vad består rädslan av? Barnets mörkerrädsla – ja, gång efter gång återgår texterna till barndomen – likaså i referenserna till sådant som barn gillar, som tabletter, självförakt och egyptisk mytologi. I den outgivna extralåten ”Ett år utan sommar”, som givetvis är lika fläckfri som resten av skivan, staplas referenser till all den litteratur som ryms i en gymnasists antologiläsning.

Men de blir aldrig rädda så att det märks, så att jag kan föreställa mig att Berg verkligen menar vad han sjunger. Även om alla Kents skivor på 2000-talet har varit besvikelser i varierande grad har det alltid funnits något glädjeämne – som den nästan lika sorgliga ”Röd”s ”Svarta linjer”. Jag befarar att den här skivan kommer att ha ännu mindre att säga mig om något eller några år, men det spelar förstås ingen roll, för det här är ändå musik som ska konsumeras och inte konserveras. 

 

Tracey Pew, basisten i The Birthday Party, sa att ”Rock music will be remembered as the anus of culture” – ett omdöme som det är värt att påminna sig om, när man tar del av bandet Kents självupptagna påhitt. Det är ett problem för Kent att de fortsätter odla sin utanförskapsmyt, samtidigt som de gör allt för att smickra in sig överallt med en musik som aldrig går utanför de förväntade ramarna för hur en Kent-låt ska se ut. Undantaget är inledningen till sista låten, ”Hänsyn”, där Portishead sträcker ut en försynt hand. Kent stirrar lite undrande på den, ruskar på sina huvuden, och stänger dörren till den förnyelsen.