Sidor

1 mars 2012

Svindlande höjder, Emily Brontë

En sommar i tjugoårsåldern jobbade jag på kontor, som mottagare av klagomål från butiker som fått fellevererade varor. För att fördriva tiden (innan vikarierna började) läste jag, och min kollega – Fröken Vacker – såg att jag hade Svindlande höjder där. – Va? Läser du såna romantiska böcker? Inte lönt att förklara att det inte var Barbara Cartland som hade skrivit den, för medan de flestas uppfattning om romantik är firandet av Valentine's Day med gelehjärtan, ska nog den som väl läser Emily Brontës roman upptäcka att hennes karaktärer har hjärtan av blod.

I den utgåva jag läser nu, oändligt många år senare, har Lotta Külhorn gjort omslaget. Om jag annars brukar gilla hennes arbeten, är det här obegripligt tamt. Det är pocketversionen av Birgit Edlunds tio år gamla nyöversättning, som gärna hade fått byta ut den gamla titeln, till ungefär Stormande höjder. Den har ett förord av Karin Johannisson: med risk att låta gnällig, men – om jag annars brukar gilla hennes arbeten …

Hon ger uttryck för den vanliga svenska företeelsen: ”men oh, inte visste jag att!” I det här fallet: att Svindlande höjder var en så bra roman. Att den skulle befinna sig i skuggan av Charlottes mer bekanta Jane Eyre stämmer inte heller – i England har Emilys roman alltid hållits som den mer framstående, som 1800-talets mest avancerade roman, tematiskt och berättartekniskt. Johannisson förenklar i sin tolkning, och förminskar författarens idéer, genom att fråga sig om hon läst Platon. Det här är idéer som inte behöver låna legitimitet eller söka sanktioner från andra källor än de egna hjärnvindlingarna.

Vår ledsagare in i berättelsen om Catherine och Heathcliff är den försagde Lockwood, den nye hyresgästen på området. Han möts av förolämpningar, hundar som skäller och människor som gläfser. Och så den gamla hushållerskan Nelly – Ellen Dean – som varit ständigt närvarande, med koll på allt, och hon berättar med obegränsat tålamod historien. Som en boren författare, något Emily Brontë nödgas förklara med att hon minsann har läst åtskilliga romaner.

De stora spåren i romanen är hur det hedniska sprider sig som en sjukdom hos karaktärerna, det moraliska förfallet, som blir ett frosseri i om inte synd så i elakhet och ogudaktighet. Det är ingen tillfällighet att Lockwood i början råkar vara oförsiktig nog att sveda till en bok med sitt ljus, och att den boken råkar vara Nya Testamentet. Ofta refereras till att Heathcliff är svart som den underjord han lär komma ifrån.

Men även det politiska är ett viktigt spår. Hur omgivningen påverkar och formar människan, och här är omgivningen djävlig. Då blir människan djävlig, menar Brontë, som åskådligt skildrar människor som inte har något annat val än att följa sina ingivelser. Heathcliff styrs även av hämnden, en bokstavlig underklass då han alltså lär härstamma från underjorden, som vill roa sig på de styrandes bekostnad. Han exemplifierar att den som trampas på vill trampa tillbaka – dubbelt så hårt.

Heathcliffs ord till Hareton illustrerar miljöns påverkan på individerna, den skrämmande påverkan: ”vi ska väl se om det ena trädet inte växer sig lika krokigt som det andra ifall det är samma vind som böjer det.” Och vidare när Heathcliffs och Cathys barn växer upp, och den här märkliga släkten blir ännu märkligare – i groteska dubbleringar, förvridna speglingar av tidigare egenskaper och utseenden, spöklikt unheimliche, i ironiska grotesker där den nye (Linton) Heatchfliff är vek, en kinkig kvinna, medan den nya Catherine (Linton) också är försvagad, men inte lika drastiskt. Här får människans brister fritt spelrum, och vilka följderna blir om man inte kommer till rätta med dessa skavanker.

Som motvikt till de brutala kämparna hamnar Lockwood, vars enda funktion är att vara vittnet till det som har skett – han lånar sitt öra till Nellys berättelse. Nelly är ett kapitel i sig: driven av ett rättspatos hamnar hon mitt i korselden mellan omedgörliga kombattanter, och parerar attackerna med en nästan fabelaktig förmåga att komma helskinnad undan. Hon är neutraliteten i kriget, men det betyder inte att hon saknar inflytande eller att hon avstår från att intervenera.

Tillvaron här på Wuthering Heights är rå, atmosfären är hatisk. Romanen är en kärlekshistoria mellan två odågor, som båda drivs av ondskans princip. Och Heathcliff själv blir transformerad, möjligen delvis av den hårda behandlingen: när han återvänder efter att i hemlighet ha införskaffat pengar är han som en målstyrd destruktiv demon, i syfte att ödelägga sina forna fiender Hindley och syskonen Linton. När han gifter sig med Isabella är det gott om referenser till Lord Byrons äktenskap med Annabella Milbanke, med antydningar om galenskap och förbund med Djävulen, i de förtäckta insinuationerna till vad som utspelas i respektive äktenskap.

Rykten att Byron lierat sig med Satan var inte ovanliga, och var Heathcliff hör hemma är inte något som ifrågasätts: Hindley menar också att ”Helvetet blir tio gånger svartare än det nånsin har varit när han hamnar där”. Men Heathcliff är också bildad och kultiverad, en intelligent antagonist, som i sig förstärker det politiska budskapet, och visar vilket försåt som ligger i att släppa fram makten till den som saknar samvete. Ondskan i förbund med hämnden, ett förhållande skildrat med knivskarp konsekvens. Medan Catherine går under i sitt förbund med naturen tillåts Heathcliff bli civiliserad – även om det bara är en fernissa av kultivering ges han mannens försprång, och bli överlevaren

Det är ett oresonlighetstema som tvinnar den här romanens minst sagt röda tråd. Cathy är vild, galen och elak – och något av det omstörtande ligger även där, att medan Charlotte utmanade genom att göra sin protagonist Jane ful, är Emilys protagonist utmanande genom att vara så osympatisk: en egoistisk slagskämpe.

Och vidare, medan Charlotte var ivrig att redovisa sin läsning, genom att späcka Jane Eyre med prydligt redovisade litterära källor, är Svindlande höjder befriad från tydliga referenser. Här läser man ”böcker”. Det betyder inte att Emily står på helt egna ben: snarare är hennes lojalitetsband underförstådda och egensinniga, i ett ostyrigt tänkande, där hon lösgör sig från kanon. ”Hade hon läst Platon?” En så dum fråga att ställa till en klok människa … Svindlande höjder är ingen roman: snarare är den ett åskådliggörande av ett raseri, en vitalitet som lever sitt eget liv bortom språket.

Märkligt nog skrev Emily Brontë ingen fiktion under sitt sista år. Wuthering Heights publicerades i december 1847, och i december 1848 dog hon. Detta har orsakat vissa spekulationer kring att hon möjligen skrev på en uppföljare, men att Charlotte inte tillät den att klara sig undan lågorna. Antingen för att rädda systerns rykte, då vi inte vet hur knasig och subversiv den romanen kan ha varit, eller för att hon inte tålde konkurrensen, att hon såg de konstnärliga möjligheterna i den (eventuella) romanen.

De övernaturliga inslagen lämnas oförklarliga. Lockwood känner i en dröm Cathys hand som försöker sträcka sig in genom hans fönster – men hur kan det vara en dröm när han upplever handens iskyla? Här får vi också en trovärdig förklaring till hur den rationellt styrde Heathcliff kan tro på spöken, då han hemsöks av den döda Catherine. Men Catherine är inte heller ett renodlat spöke, vare sig hämtat ur litteraturens fatabur eller de parapsykologiska fallbeskrivningarna; hon är något helt annat.

Vilket hör ihop med att Emily Brontës fantasi är av det udda slaget, och hennes bildspråk är excentriskt, obehärskat, som sökte det frivilligt de värsta stormarna. Cathy och Heathcliff hör ihop själsligt, ja det är lätt att förstå – men det är med ett förbund som är djupare än så. Cathys tragik är att hon förgäves vill tillbaka till barndomens Eden – som döende är hon en illustrativ fallbeskrivning på ett antal psykiatriska diagnoser, däribland regrediering (en regrediering som alltså inte ingår i jagets tjänst, utan snarare är en sadistisk (o)lustprincip som förtär henne).

Edlunds översättning av den här på många sätt fortfarande knasiga romanen är kompetent utförd, även om hon misstar sig när hon låter Catherine Lintons ord om Heathcliff, ”uncle”, bli ”farbror”, när han är hennes morbror. Tyvärr är översättningen oftast lite tuktad och inte tillräckligt nerskitad med det oregerliga språk som finns i originalet – ett språk som det osar om. Till exempel använder tjänstefolket här ett alldeles för korrekt idiom. Vad som kännetecknar Brontës engelska är också en säregen rytm; hon använder inte särskilt många semikolon, men med den urskiljningen borde de ha respekterats bättre. Nu kan hennes sätt att skriva stundtals ge sken av att hon påverkats av Hemingway, då översättaren hellre väljer att med punkt förkorta meningarna, när det finns en poäng med att ibland låta stilen bli lika ohämmad som naturen den gestaltar.

4 kommentarer:

  1. Svindlande höjder är en bok som jag faktiskt inte lyckades finna storheten i, även om jag ju förstod den i den litteraturhistoriska kontexten som förklarades när jag läste litteraturvetenskap. Dock så blir det därför lite extra intressant att läsa din text, jag blir till exempel nyfiken på huruvida den svenska översättningen (som jag läste) kan ha satt käppar i hjulet, kanske hade jag uppfattat boken annorlunda om jag läste den på engelska. Dock har jag nu ett motstånd mot att läsa den, eftersom det tog emot så pass sist jag försökte, så det är tveksamt om jag tar mig tiden. Men det är tråkigt om översättningar som inte avspeglar originalet på ett rättvisande sätt, ska göra att man inte uppskattar boken som man kanske annars gjort. Jag har nog en ganska stor tilltro till översättningar, generellt...

    SvaraRadera
  2. Generellt är det nog så att översättningar är en smula bättre än sitt rykte ... Nja, nog ska den kunna läsas i översättning också! Så jag vet inte: det kan vara en svårt bok att obetingat gilla också, det är ett antingen-eller-läge. Jag var nog inte heller helt övertygad de första 3 ggr jag läste den (Boden -86, Umeå -89, dito -94).

    SvaraRadera
  3. Om man har byggt sin bild av Svindlande höjder med hjälp av Kate Bush och Monty Pythons sketcher är det inte så förvånande om man blir överraskad när man till slut läser boken (Boden 2011). Det riktigt fräser om den. Leran stänker i svängarna. Nelly är likaren att hålla under armen, Lockwood våpet som inte står pall och Cathy den självklara hjältinnan. Med Heathcliff händer det inte så mycket, han är berättelsen mörka motstånd. Det är en fantastisk historia, något helt annat än Jane Eyre.

    SvaraRadera
  4. Mm, men det finns också några givna kopplingar mellan Jane Eyre och Wuthering Heights: som att Charlotte skrev sin bok efter att ha blivit refuserad, och då hade läst Emilys bok - Rochester är ju en förmildrad version av Heatchliff.
    Ja, det är lite synd att det där skitiga i boken - ex det extremt råa språket, inte riktigt kommer fram i översättningar (jag har läst ett par olika svenska). När jag läste den första gången, i Boden, var det på engelska - lånade den på kompanibiblioteket P5, och fick feber, högre feber än jag haft i hela mitt liv, och några lyckliga mardrömmar på köpet! + en vecka på sjukan, där söta systrar gav mig söt saft.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.