Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen, Thomas Nydahl

I senaste numret av Axess skriver Steven Pinker att de senaste årtiondena har präglats av förnuft och lett till en fredligare värld, och i sin kommande bok Dygdens glädje skriver Johan Wennström om hur den positiva psykologin kan motverka den pessimism som annars dikterar villkoren för både samhälls- och kulturdebatten.

Och så har vi Thomas Nydahl, som skriver om kriget i Gaza: ”För mig som alltmer inåtvänd och misantropisk människa var kriget ingen överraskning”. Så här skriver han i sin nya bok Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen, utgiven på förlaget Vaka över ensamheten, som delar namn med hans blogg (namnet är inspirerat av E.M. Cioran).

Hur ska man då förhålla sig till dessa diemetrala attityder? Världen är cynisk, men också förutsägbar, lätt att genomskåda. Så när Pinker med flera hävdar att vi har blivit en fredligare människotyp blir jag misstänksam, och har lite svårt att uppfatta de våldsamma exemplen som just undantag eller enskilda händelser, utan att se ett mönster. Samhällsproblem är ett strukturellt problem som vi måste reagera mot.

Nydahl avstår från de tvärsäkra påståendena när han i bokens fyra texter presenterar några ytterst bekymmersladdade angelägenheter. Två av dem handlar om Libyen och Israel, en om konsekvenserna i de engelska forna gruvstäderna, och en är en privat sjukdomsrapport. Som gemensamt tema ser Nydahl islamiseringen som ett stort hot.

I texten om konflikten mellan Israel och Palestina återger Nydahl några resor till området, från 80- och 90-tal, och det är beklämmande läsning, där det är svårt att hitta någon optimism. I en kort scen tar en kamrat upp en kamera för att fotografera en poster på Bruce Springsteen, för att dokumentera det välbekanta inslaget i den främmande miljön, men det leder till en skärmytsling. Exakt så nära är hotet och våldet. Ja – hur ofta har vi inte befunnit oss i fara, utan att vara medveten om det?

Nydahl försöker skaka av sig alla ideologier, eftersom de leder till fanatism och dumhet. Jag tycker att han lyckas bra med det: han skriver utifrån, men aldrig uppgivet, även om det smyger in stora doser skepsis och tvekan, när han redogör för några framstegsförsök i att lösa kriget. Under åren från främst 1967 och framåt har inte mycket konkret gjorts ändå, och man undrar som utomstående ibland och hoppas att de tycker att det har varit värt allt detta lidande och våld och all denna död.

”Black Country” ligger i West Midlands i England, och där har Nydahl tillbringat en hel del tid, något som troligen kan resultera i ett längre arbete så småningom. Han skriver om industristäderna i sviterna efter industrialismen, och i sviterna efter politikernas beslut, där väl Thatchers dårskaper endast följdes av Blairs diton.

Det här är en ytterst nedgörande, nedslående text. Och snart är vi där! För allt som hinns skissas fram här kan vi uppleva fördyningarna av i Sverige. Vad Nydahl ser i de engelska städerna är en allt starkare segregation, som samhället inte riktigt har någon lösning på, för vad det leder till är generationer av ungdomar utan hopp, som lever i en bitterhet som måste få sitt utlopp.

Om den arabiska våren, med fokus på Libyen, handlar en essä, där Nydahl skildrar i realtid det dramatiska förloppet medan det händer. Kaddafis död, till exempel, där vi får veta att det förmodligen inte låg i västs intresse att ta honom levande, då det kunde resultera i obehagliga svar.

Så handlar det avslutande stycket om en sjukdomsvistelse, skriven parallellt med den arabiska våren. Att rädslan urholkar själen visste vi, men Nydahl bemöter smärtan och rädslan med ödmjukhet inför den fungerande svenska sjukvården, och en solidaritet med både medpatienterna och personalen.

Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initerade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt.

Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska).