Sidor

12 mars 2012

Sagan, Johann Wolfgang von Goethe

Bakhåll har blivit tillbörligt kritiserade för sina fula omslag genom åren, och något verkar de ha tagit åt sig, för deras senare böcker är åtminstone något mindre fula. Som utgåvan av Sagan av Johann Wolfgang von Goethe, en udda pärla bland den här tyske ärkeromantikerns alster.

Den har tidigare utgetts på svenska (1964) som Sagan om den gröna ormen och den sköna liljan, i Th. Claessons översättning, men nu har det strävsamma översättarparet Hans Blomqvist och Erik Ågren för tillfället övergett sitt mastodontprojekt Kafka för den här lilla boken. De har också skrivit ett efterord, som mest handlar om författaren Goethe i stort.

Sagan Sagan skrevs hösten 1795, när Goethe börjat umgås med Schiller. Som poet får man nog säga att Goethe var extremist. En märklig bro mellan Upplysning och Romantik: en rationell vetenskaplig man med böjelser mot det mystiska och svårförstådda. Att han så ivrigt beivrade dylika inslag hos sina kolleger kan ha att göra med att han hade lätt för att känna igen dem hos sig själv, att de var lite too close to home för honom. För att vara förnuftsdyrkare var han omåttligt förtjust också i det magiska.

Det är inte helt lätt att beskriva den här sagan. Så som översättarparet mycket riktigt påpekar i efterordet brukar sagor rätta till saker, vara en trygghetsfaktor – ungefär som deckare fungerar nu, kan tyckas: något som bekräftar vår bild av verkligheten, som låter oss inbilla oss en ordningsam värld. Goethe gör upp med allt det här: hans saga är grym, hård, och påminner om en mardröm där saker går snett hela tiden, och du hela tiden kastas in i nya omöjliga och jobbiga situationer.

Det är en novell som delar läsaren, där du antingen irriteras av dessa gåtor utan hemligheter, eller triggas av ständigt nya irrgångar, och bara följer med – blint – in i den här labyrinten. Den är skum och oklar, och författaren är inte intresserad av att låta dig andas ut.

Nog känner vi igen förvandlingstematiken, den uppenbara politiska allegorin med ormen som girigt slukar allt guld den kommer åt, en girighet som speglas i gummans dito, när hon doppar handen i floden och upptäcker hur den först blir svart och sedan börjar krympa. Där är Goethes dröm som mest marfylld, och då tycker jag att det är en fin idé att Bakhåll har valt Füselis berömda målning ”Maran” som omslag, även om det inte är någon av de mer lyckade versionerna (det lär finnas minst fyra stycken).

I den här sagan sätts logiken verkligen på spel, där du invaggas i otrygghet, där oredan växer sig allt starkare, och kämpar ned förståelsen: förklaringar skulle bara förminska sagans effekt. Det är också en osedvanligt deppig Goethe som för pennan: ”ack, är det inte bara en villfarelse att vi föreställer oss att när olyckan är som störst är lyckan som närmast?”

Irrblossen inleder och avslutar, som gäckande gycklare, spefulla och irrationella inslag i en lika irrationell värld. Sagan är mycket mörk, mycket märklig, och mycket vacker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.