Mina priser, Thomas Bernhard

Ni vet – förevändningar? När man lyckas hitta undanflykter: att luras. Att författare är speciellt bra på sådant, det borde inte förvåna. Thomas Bernhard, litteraturens gnällspik och kverulant, som under en period tog emot sina litterära priser – med svepskälet att han behövde pengarna – tills han 1976 fick nog, och betackade sig för fortsatt uppvaktning. (Jag tror att det var Cioran som muttrade något om att den som skriver böcker som han själv gjorde inte kan ta emot några priser.)

Förlaget Tranan har nu gett ut Mina priser, där Bernhard har samlat nio texter från olika tillfällen när han förärats priser, samt fyra anföranden. Typiskt nog är anförandena den minsta anledningen att läsa boken, då de i stort sett är intetsägande – med undantag för det korta syrliga beskedet om österrikarens underlägsenhet när han tog emot österrikiska statens pris, ett tal marinerat i sarkasm. Jan-Erik Bornlid har översatt, med god blick för hållningen hos den här synnerligen konsekventa författaren.

Som författare är Bernhard en elaking, men här är han på särdeles gott humör. Han skrev boken ett par år efter att ha bestämt sig för att vägra ta emot fler priser, och lät den sedan vila till sig, för att bearbeta den strax före sin förtidiga död 1989. På tyska utkom den inte förrän 2009.

Den första texten handlar mycket om inköpet av en alldeles för trång kostym, som han sedan bär under den första prisutdelningen. Det är fritt fram att läsa in symboliken där. Redan här betonas det löjliga med dessa ceremonier – om det inte är så att Bernhard överdriver, att han behöver skapa en aning distans till det han utsätter sig för. Ömkansvärd är situationen, och lika ömkansvärd är författaren, liksom alla andra, vill han nog i alla fall själv hävda. Man kan bara skratta åt det, summerar han, och varierar detta tema i de olika texterna. I händerna på en mindre förfaren författare kunde det lätt ha blivit outhärdligt, men Bernhard är förslagen så det förslår.

Ska man förnedra sig kan man lika gärna göra det rejält, verkar han också hävda: därför gör det ”ingenting alls” att han någon gång får heta ”fru Bernhard”, när de imbecilla ledamöterna i någon av prisnämnderna bestämmer sig för att tro att han är en kvinna. Misstagen är frekventa i prishanteringen, låt det stanna vid det.

Det är underhållande att se hur den kompromisslösaste av författare krumbuktar sig för att undvika kritik, kanske allra mest självkritiken. Han bortförklarar och rationaliserar sina avvägningar – som när han medger att det var en bra idé att tacka ja till österrikiska statens pris, även om det förnedrande nog är det ”lilla priset” som mest ges till ynglingar (han är då i fyrtioårsåldern), eftersom det delas ut på dagen 30 år efter att hans egen morfar fått det …

Bortförklaringar, som den här: ”Men ett pris är överhuvudtaget inte någon ära, sade jag sedan, äran är en perversitet, det finns ingen ära någonstans i världen. Folk talar om ära och det handlar om ren gemenhet, vilken ära de än talar om, sade jag.” Hans negativa världsbild söker och får sin egen bekräftelse, vilket kanske inte är så förvånande. Men den dumma världen ligger alltid steget före, fortsätter uppfinna nya små dumheter hela tiden.

Gott humör alltså, och allra godast när han är som tvärast. Han må vara en gnällspik, men han avslöjar också hyckleriet och dumheten hos de filistrar som abonnerar på makten. Är det då sunt att vara så här grinig? Expertisen skulle nog inte hålla med – å andra sidan lever i motsats till vad många optimistiskt inriktade forskare pessimister ovanligt länge – förra året skulle Bernhard ha fyllt 80, något som inte brukar vara någon ålder för deppiga människor.

Det är en vacker bok det här som Tranan har gett ut, fint formgiven, och med ett vackert innehåll som kanske borde ge en och annan av våra mest kompromisslösa skriftställare lite huvudbry – å andra sidan är det kanske inte att rekommendera den här skoningslösa inställningen. Bernhard är dock inte enbart en bråkstake, utan också en klarsynt skildrare av samtiden, vars uppfattning fungerar som en vägvisare mot några senare författare, kanske främst Michel Houellebecq: ”Det är svårare att leva utan sagor, därför är det så svårt att leva på nittonhundratalet; vi existerar blott numera; vi lever inte, ingen lever längre; men det är skönt att existera på nittonhundratalet; att förflytta sig; men varthän?”