Maror (ett sätt åt dig), Matilda Södergran

Få saker gör mig lika förbannade som svenskars nedlåtande attityd mot finlandssvenskar och i synnerhet finlandssvenskan – det där skrockandet om ”Mumin”, så fort vi hör någon bryta på finländska. Min finlandssvenske kompis i Umeå betraktades allmänt som lite korkad, trots att han var ungefär dubbelt så smart som de flesta som såg ned på honom, bara för hur han uttalade ”sjukhus”.

Vad är det då att läsa den finlandssvenska poesin? Björlings ellipser vilar som ett starkt raster, oundvikligt. Ellipsen har med andningen att göra – diktens andning, dess avbrott, som uppkommer oväntat, spontant. Och heter man Södergran i efternamn, då är det förstås kört!

Men jag läste Matilda Södergran, när hon för fyra år sedan debuterade med Hon drar ådrorna ur, och tyckte det var en övertygande bok. Nu ger hon ut Maror (ett sätt åt dig), på Schildts & Söderströms. Egentligen gavs boken ut igår, och jag läste den igår, eftersom posten levererade den då, men jag behövde – som det heter – sova på den, efter att ha läst och läst om och om. För det är en omtumlande bok. Åtminstone för mig.

Bokens omslagsfoto, som jag befarar är klassiskt, visar en kortväxt figur i långt hår. Hon ser både ut som ett barn och en mycket gammal kvinna. Håret är så långt att det lägger sig i lager på golvet (på internet läser jag att hennes hår mätte 185 cm): en kuslig bild på något sätt. Hon gestaltar das Unheimliche – något bekant som har förvrängts, gjorts konstigt och obekant, med det bekanta intakt. Som bild för poesin fungerar det utmärkt: poesin är också unheimlich, ett igenkännbart inslag som påminner om något (språk), men blivit något annat, med detta (språket) bevarat, trots att det blivit konstigt.

En mara – definitivt. Den här Södergrans dikter består av spatiöst utlagda rader, som förefaller vara lösryckta, men bildar en historia. Liksom i Och jag drar ådrorna ur tecknas konturerna av en berättelse om svek. Diktens du antar mer formen av det berättande subjektet än en reell eller fiktiv adressat.

Ur det här flödet av åsikter och repliker och beskrivningar eller gnäll urskiljer jag ett undertryckt imperativ, nästan religiöst i sin uppmaning – ett ”res dig”, en kollektiv uppmaning till stolthet, värdighet. Dikterna handlar om det hemliga samförståndet. Ett liv håller på att gå över styr, ledas in mot det obetänksamma, tillståndet där besinningen tappas – att bli galen, kort sagt. I dunkla antydningar skildras det här förloppet, där Södergran växlar mellan det vaga och det skarpa, där hon visar god urskillningsförmåga – att välja när hon ska fokusera.

Är det du eller världen som är galen? Den frågan finns det anledning att återkomma till. Ibland undrar jag om det inte finns för få rättshaverister – vi behöver fler som är fanatiska i sin iver att driva saken till sin spets. Så länge alternativet är den lallande konsensus vi nu eftersträvar, kanske vi stagnerar och aldrig ens märker hur urbota korkade vi blir om vi alltid undviker konfliktytan.

Det är också en dikt som inte drar sig för att äckla, i sin intima samvaro med det kroppsliga och fysiska. Samtidigt är det antydningarna som bibehåller övertaget, som bara låter dig ana vad som håller på att hända, då berättarrösten inte ger mer än diffusa ledtrådar att spekulera kring.

Vi får material, natur och kropp, i ett skeende som visar villfarelsen, som vistas i det avlägsna. Här gås bakom ryggen. Dels kan du läsa boken som en saga, och dels som en högst privat berättelse, där det verkliga silas genom sagofiltret, eller om det är tvärtom. Det är suggestivt och närgånget: en bearbetad verklighet. Några stycken indikerar en lägertillvaro, kanske ett krig, och ibland dominerar alltså sagointrycket. Det som ser ut som krig kan också vara en kärleksskildring: ”Apart från sammanhanget uttrycks: // – Jag lärde känna dig fullständigt.” Det finns ett sammanhang för det yttrandet, där Södergran gör det mindre apart.

Det är skrivet rakt på sak. En hora är en hora, liksom, som om metaforer bara skulle vara i vägen: därför har jag mer behållning av att läsa de här dikterna på en bokstavlig nivå. Där finns ett raseri investerat i dikterna, som om Matilda Södergran har lärt sig ursinnets poetik. Då kan jag säga att jag förstår rader som den här kursiverade: ”Den vita vätskan mot det vita tyget våta cirklar våta orglar under huden.”

Att läsa dikter som berör på det här sättet, det är sällsynt, nästan sällsyntare än ett blixtnedslag. När jag läser är det ett starkt ”ja!” som ledsagar mig, och jag tvivlar inte på varifrån den rösten kommer, det är dikternas bejakande som stämmer upp med mitt eget.

Helheten är verkligen större än delarna. Jag läser boken både ivrigt och eftersinnande. Södergran skriver illusionslöst, med ett våldsamt förhållande till språket. Hon skriver med en tuffhet som jag upplever som kompromisslös. Hennes röst är stundtals stark och lika svår att värja sig mot som Sylvia Plaths kan vara, och då läser jag boken Maror (ett sätt åt dig) som ett självmordsbrev, så där som dikt kan vara – ett brev, en flaskpost, vars destination är oanad och måste så vara. Den här boken är både betydande och betydelsediger, en besvärjande exorcism som fortsätter driva ut det onda spöke som tagit poetens jag i besittning.