Sidor

11 mars 2012

Dikter 1955-1995, Vizma Belševica

Förmodligen har jag förolämpat fler litteraturläsare genom att säga något ofördelaktigt om deras favoritförfattare, än jag har gjort fotbollsfans gramse för att jag inte har uppskattat storheten i deras lag. Men varför göra litteratur till en tävling: varför dessa ständiga mätningar, hierarkier och sorteringar i divisioner?

Och ändå: när den lettiska poeten Vizma Belševica dog 2005 blev jag ändå lite ledsen, och förbannad för att Svenska Akademien så länge negligerade poeter. För tänk er om hon varit svensk poet, och Tranströmer född i Lettland: då hade vi jublat mindre i höstas, kan jag säga. Belševica föddes samma år som den svenske, 1931, och har en minst lika sparsmakad produktion.

Nu kan man läsa den här fantastiska poeten på svenska, och det har man kunnat göra en längre tid, tack vare Juris Kronbergs översättningar, däribland böcker som Jordens värme och Kärlek helt enkelt, som vardera samlar dikter ur olika diktsamlingar. Samt den Dikter 1955-1995, utgiven på Ersatz, som inkluderar de två volymerna samt en del annat. Den enda dikten som är skriven efter 1987 är en kort åttaradig dikt, med den fina men lite hemska strofen: ”Så, med slutna ögonlock / Ljuger jag för mig själv / Och är lycklig / Mycket, mycket lycklig.” (Att ljuga sig lycklig: är inte det en sann bild av poesin?) Att hon slutade skriva beror på att äldsta sonen mördades – Klaus Elsbergs, en lovande poet.

Men varför börja med den sista dikten, när det redan i den här samlingens första dikt finns oerhört starka rader: ”En människa ylar inte. / Hennes läppar sluts i stolthet och trots.” Det blir också en påminnelse om vad poesin är svaret på: det är på riktigt, inget trams. Belševicas dikter är inga kortsiktiga bländverk, utan en allvarlig hint om det farliga, att det som är kraftfullt förskräcker.

Här existerar alla tider samtidigt, och då kan en människa läsa i vilken ålder hon än befinner sig. Dikter är i bästa fall kalejdoskop, som visar nya mönster varje gång du vrider på dem – men de bevarar en grund, en osviklig kärna. Hos Belševica handlar det påfallande ofta om stenar: om att bli sten, om stenens integritet, som också har något att lära människor.

Nej, inget är svårt i de här dikterna. Hon tricksar inte med språket. Däremot saknas gränser för vad som kan uttryckas – allt är möjligt, som det ska vara i poesin; det vardagliga vilar kind mot kind med det fantastiska.

Belševica är en romantiker: hon skriver hymniskt och elegiskt, med en rörelse mot det sublima och mot mytologier, samtidigt som det är vardagligt, realistiskt. I dikterna finns nycklar mot trösten och de jordnära handlingarna, samtidigt som de leder ut mot det helt omvälvande, mot det storslaget vilda. En visionär solkighet: man vet inte om gruset i ögonen härstammar från bristande sömn eller om det är stjärnstoft – ungefär som hos Edith Södergran, (d)en poet hon liknar. Enligt Birgitta Trotzig är Belševicas färg grå – jag ser den som att den mer och övergår i glans.

Om avstånd och närhet skriver hon: ”Hur stora avstånd krävs för att vi / äntligen ska komma nära varann?” Lindringen är alltid tillfällig – lyckan är bitter, bitterheten ljuv. Mellan upprepningen och variationen – där finns det som vi har valt att på vårt icke-dansanta språk för ”poesi” – mellan det konsekventa och det oförutsägbara.

En glans som går tillbaka i gråheten, rätt in i stenen, in i graniten. En monomanisk dikt om att stelna, att bli sten. Givetvis är det kärlek och natur som är hennes motiv, givetvis är det politik – givetvis är hon allegorisk och lekfull, när hon är som mest allvarlig och kritisk. Belševica skriver kodspråk för att lura makten, men våldsamheten får dikterna att vibrera av inre spänning – vore jag makthavare, skulle jag darra av det, och få värre mardrömmar än när jag läser Poe eller Lovecraft.

Men makthavare drömmer inte: happy people never fantasize. Makten förstår inte heller vilken förtvivlan som har dikterat de ironiska raderna här. Den saknar inlevelse, kan bara läsa på en bokstavlig nivå, med en pragmatisk inställning till språket. Därför borde jag inte bli förvånad när våra politiker inte läser poesi: det är ett språk som inte når dem.

Dock ger Belševica sin tröst en nyans av hopp – liksom hon ger det passiva beteendet en anstrykning av aktivt handlande. Hon skriver för framtiden, och jag blir upprymd av att läsa henne nu, när denna framtid långsamt börjar kravla åt vårt håll. Det är med sådant här vi ska möta den!

4 kommentarer:

  1. Det var en fin recension! Därför blir det lite plumpt av mig att fråga: ska rubriken vara som den är - dikter 1955-1955? Det vill säga en produktion som börjar och slutar under samma år.
    (eller försöker den viska någonting om hurdan Belsevicas tid är: upplevs?)

    SvaraRadera
  2. Herregud så klantigt! Äsch, det är inte alls plumpt, en sån kommentar är väl motsatsen till plump!
    Nåja, det är lätt att se grandet i grannens öga, etc ... vad det nu blir i Bibel 2000 -

    SvaraRadera
  3. Tack för dina fina tankar om en intressant författare. I boken "Systrar" skriver jag en essä om Vizma Belcevicas rörande trilogi om flickan Bille.
    lena kjersén edman

    SvaraRadera
  4. Tack! Jag har tyvärr inte läst hennes prosaböcker, de har varit svåra att få tag på i den här staden.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.