Ulysses, James Joyce

En nyöversättning av James Joyces roman Ulysses: behövs det? Jag frestas svara både ja och nej på den frågan. Ja, då det är en roman som fortfarande har kapacitet att provocera fram spännande idéer, och nej, då det är skrivet på ett sätt som känns tillgjort och överarbetat.

Nu hör det kanske till att en del av det vi kallar för världslitteraturens klassiker bokstavligt talat är oläsliga. Som Cervantes överskattade Don Quijote, som till mer än tre fjärdedelar är tråkig. Något av detsamma kan sägas om Joyces bearbetning av Homeros epos, som jag har gäspat mig igenom, avbruten av några spontana fniss.

Den har översatts tidigare, av Thomas Warburton, på 40-talet. Då hette den Odysseus. Nu är det Erik Andersson som har gjort ett hästjobb för att följa de intrikata trådarna i den här kanske mest omtalade av 1900-talsromaner. Om det är en bra översättning är svårbedömt: jag nöjer mig med att konstatera att det är mer lyckat att som honom översätta originalets lustifikation ”the unfair sex” till ”det otäcka könet” än Warburtons ”det omilda könet”.

Den sextonde juni är datumet då vi tillåts följa Leopold Bloom från morgonbestyren till de nattliga besvären. En dag fylld av vardaglighetens små äventyr: han äter en lite väl överstekt njure, går på en begravning, säljer en annons, onanerar på stranden, och träffar den sexton år yngre kvästa poeten Stephen Dedalus – huvudperson från Joyces tidigare roman Porträtt av konstnären som ung man.

Men här finns också ett galleri snacksaliga Dublin-original, och icke att förglömma hustrun Molly, som i romanens sista kapitel håller en rapp monolog. Ett porträtt som blir både en nidbild av och en hyllning till det kvinnliga. Joyce låter språket få sista ordet: språket triumferar i en tour de force av svåröverträffat slag.

Man kan säga att romanen innehåller arton kapitel, vart och ett skrivet i en unik stil. Bäst lyckas det nog i de två sista kapitlen – Mollys monolog, och den föregående absurda katekesutfrågningen, där frågor och svar skildrar Blooms möte med Stephen. Bloom vars egna son dött som spädbarn, och Stephen vars mor relativt nyligen dött. Stephens sorg efter modern är ett oväntat känslosamt ögonblick i en roman som annars mest präglas av stilistiska upptåg.

Upptåg som det är lätt att tröttna på, då de ger ett lillgammalt intryck. Pubskildringarna har i den engelska versionen lånat friskt från besökarnas slang, något som svårligen låter sig översättas till den lite fantasilösare svenskan.

Anderssons översättning är lyhörd mot Joyces poetiska friheter, och ibland känns romanen fortfarande rentav revolutionerande. Författaren själv var i opposition politiskt, religiöst och estetiskt, och det borgar för en kontroversiell litteratur.

Så nog finns det viss anledning ändå att läsa Ulysses. Om inte annat för det nöje som det bereder att ha läst den. Inte heller tycker jag att man behöver känna till alla referenser till Homeros version, utan det går gott och väl att bara låta sig översköljas av Joyces minst sagt spänstiga idiom. Det är trots det med vissnad entusiasm jag tar mig fram till de avslutande kapitlens belöning.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2012.)