Tune the Piano, Hand Me a Razor

All aboard! This train leaves now … to nowhere!

Den hyperproduktive Freddie Wadling har äntligen gjort en ny skiva med den radarpartner som förstått att ta till vara hans röst på bäst sätt, Henryk Lipp, blott den sjätte Blue For Two-skivan, och den första på femton år. Här sitter Wadling ned i studion och dunkar sin trollstav i takt till den allt annat än salongsfähiga musiken, en skitig och livsfarlig blues med spår bakåt till Bo Diddley, vars ”Ugly Child” tolkas förnämligt av duon, nu mer av trio, förstärkt av Christoffer Berg, och en räcka studiomusiker, som ibland låter gitarrerna yla i kapp med sången. Hör bara Wadlings förtjusning i ”Derailroaded”, Larry ”Wild Man” Fischers etyd som här blir en symfonisk Tom Waits-stökig busig galenpanna till sång. Eller vilken som helst av de sju egna sångerna, som den långa ”Crawler”, där han checkar in på Morrison Hotel, eller inledningslåten ”Cherokee Dance”, med lekfulla svenska inslag, som för att retas med de inskränkta skivbolag som vill reducera Wadling till en ofarlig artist som gör svenska örhängen. För det är ju först när Wadling sjunger på sin frihetsskapande engelska som han kommer till sin rätt. När han inleder mästerverket ”Songs from a pale and bitter moon” med den sublima ”Into the garden of your mind” och lastar den med skräckfilmsrefenser, för att fortsätta med poetiska snilleblixtar – Love begins to write a book across my face … Eller som hur den här skivan avslutas med ”We Don't Dance”, med skruvade knäppa textrader (We don't confess / Like Rudolf Hess”). Eller rockabillyn i ”Lion's Den”. Eller den något mer nedtonade ”Living for Today”, som lånar något av det pampiga hos gamla Blue For Two. Och så vidare: musiken är både varierad och konsekvent, med Lipps bidrag i form av ”vintage keyboards”. Wadlings röst är på en och samma gång Prospero, Ariel och Caliban, och här är den i sitt rätta element, när han låter sitt stormiga trolleri regna över oss tacksamma lyssnare.