Hugo

Klockan klämtar för dig, Martin Scorsese!

Nä, jag bryr mig inte om hur många nomineringar till Oscar den fick eller hur många statyetter den fick, om det var välförtjänt eller inte: Martin Scorseses nya film Hugo är en harmlös historia som skamlöst utnyttjar de sentimentalaste känslorna inför filmhistorien. Det är smått provocerande vackert, med ett foto som är andlöst, och ännu snyggare arbete i kostymförrådet (smått skandalöst då att den inte vann i sin starkaste kategori, Best Costume Design). Men det är också det mesta, om inte allt: det är en enkel historia om en föräldralös pojke som lever i smyg på en tågstation, där han jagas av en nitisk vakt med tillhörande Dobermann-hund, och träffar en trevlig tjej. Han har fått med sig den döde farsans automaton, men saknar den hjärtformade nyckeln som ska öppna den. Gissa vem som har den runt sin hals? Hon gillar att läsa böcker, och på stationen huserar en föreståndare för en boklåda, suveränt spelad av Christopher Lee (vilken biroll: hade han varit svensk skulle vi hela vintern fått läsa om vilken skandal det är att han inte nominerades i den kategorin). Killen, Hugo, gillar film, och han lär tjejen att också göra det, och ungefär där fastnar filmen i det där typiskt slentrianhyllandet till filmen, som Scorsese varit så bra på när han väver in det implicit i sina berättelser - här skrivs allt på näsan, och referenserna till tidiga stumfilmer är så många att du bör ha med dig en tjock anteckningsbok om du ska hinna bocka av allt. Men framför allt har Scorsese lattjat med 3D-formatet, så fort tillfälle givits, vilket gör att så gott som varje scen innehåller snöflingor eller hisnande perspektiv och djup, och rörelser mot eller från kameran. Det blir mycket spring på den här stationen, uppför trappor, och så vidare. Allt för 3D-effektens skull. Men nog är det också snyggt: en stund, tills man mättas av lite för många pedantiskt arrrangerade scener. Till och med James Joyce gör en liten cameo som skrämd café-gäst, och någon som ser ut som Johnny Depp spelar akustisk gitarr. Ja, det är en glupsk film som vill ha allt, och jag har förstått att amerikanska filmkritiker har gått i spinn, menar att det är Scorseses mest personliga film någonsin. Själv tycker jag att han verkar ha gått nästan helt vilse med sina senare filmer, och hoppas att han nästa gång får mindre pengar att leka med, att han söker sig tillbaka till den aggressiva kreativa anstormning som förr kunde resultera i mästerverk som skulle avfärda den här bagatellen lika lätt som man borstar bort några snöflingor från kavajen. I stället läser jag att han ska filma Jo Nesbøs roman Snömannen.