Beväpna dig med vingar

Jag ruvar i mörkret

ruvar mig ut

och brer ut ögonfransarna, flyger på skyn

in i mitt nästa liv

Michael Strunge, ”Väpnad med vingar” (övers Clemens Altgård).

Thåströms nya skiva ”Beväpna dig med vingar” är musikaliskt ungefär lika ospännande som de två tidigare ”Skebokvarnsv. 209” och ”Kärlek är för dom”, även om han försöker chockera genom att inleda med att låta som ”Running Up That Hill”, även om det blir mer Placebo än Kate Bush. Också en så god låtidé som gråtballaden ”Låt dom regna” blir inte mer än en bluespastisch av ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”.

Annars låter det ytterligare något mer Nick Cave om musiken, som också är inspelad i samma Berlinstudio där några av Caves gamla skivor spelats in. Om förra skivans ”Långtbort” var en karbonkopia på ”The Ship Song” låter den här skivans ”St Ana katedral” och ”Nere på maskinisten” som ungefär hälften av låtarna på ”Henry's Dream” (om man bortser från ”Alla vill till himlen”-ackorden i den förstnämnda och ”Jag är en idiot”-trummorna i den sistnämnda).

Det är regnigt och kallt i alla melodier, och det monotona bryts mot Thåströms sammanbitna pratsång. I ”Samarkanda” tävlar han i att beskriva sin älskade med rätt krystade liknelser (”som jordgubbarna smakade i tant Bertas kvällsberså”, mitt i en parodisk katalogisering av kulturella referenser, Whitney Houston, Aleksandr Blok, Nina Simone, Fellini, och många fler), men jag tycker att han går i land med det, på samma sätt som Imperiet gick i land med även sina mest ansträngda textrader (”Österns röda ros”). För att han är Thåström? Ja, för att han sjunger så infernaliskt bra, även när han gör sitt bästa för att hålla igen, och när det låter som att hans engagemang inte är fullkomligt närvarande. Men också för att texterna ibland blir angelägna på sätt som andra artister bara kan drömma om, och det handlar inte om att stapla litterära referenser (även om jag gärna ser fler svenska artister sjunga om Kurt Tucholsky). Det är något i tilltalet, som handlar om något annat än trovärdighet, att det är känslan av att vara utkorad.

Resultatet blir då en sammanhållen skiva, där musiken vet sin plats intill den här mäktiga patinerade rösten. Och vad jag saknar är väl egentligen bara att det nedtonade ges större rymd och dynamik: det är en instängd musik, som ängsligt sneglar mot ett snävt ljud. Alternativet kanske hade varit ännu värre, att imitera Nick Caves melodramatiska utspel ännu mer? Här märks inspirationen mest i ansatserna.

Så, även om jag är lite missnöjd med att skivan låter lite statisk hindrar det inte att några av texterna är omedelbara och lysande, som den dråpliga ”Dansbandssångaren” och den ärligt menade ”Sluta när jag vill”. Musiken är på sina håll kvalmig och begränsad, som om alla kreativa idéer har sinat. Det låter inte som det ska: i den mån det låter illa låter det inte tillräckligt illa, som om Thåström inte vågar släppa fram sitt Einstürzende Neubauten-monster. Typiskt nog är det också bara Amanda Ooms som har fått kyssa Blixa, i den ljuva duetten ”Küss mich wach”, vars melodi utan minsta tvekan hade passat på den här skivan.

(Förresten är titeln nog inte enbart en referens till den danske poeten Michael Strunge, utan även till Ebba Gröns ”Beväpna er”, en låt som blivit allt mer aktuell i våra dagars kronprinsessyra. När Thåström här sjunger om kristallskeppen syftar han nog också mer på Strunges dikt med samma namn än på The Doors sång.)