Revel, Christer Boberg

Vad är en revel? Finns det? Hela tiden medan jag läser Christer Bobergs diktsamling Revel (Trombone) tänker jag på google, hur lätt det är att ta reda på en sådan sak, mycket lättare än förr, då man tvingades exponera sin bristande kunskap genom att till exempel fråga någon som var smartare än en själv.

Nä, jag låter ordet bli kvar i dikten, låter det bli Bobergs angelägenhet. Jag klarar mig ändå, som det heter i sången. Det är titeln på den första av fyra delar i boken, och där ligger den som något som formas av vattnet, men också är ett motstånd för vattnet.

Jag låter ordet bli hans dikts grå obelisk, grå som i Håkan Lindgrens 70-talsanfrätta omslag, som illustrerar och betonar dikternas otidsenliga betraktelser. Grå som den katalogisering Boberg tillämpar i en dikt, som får mig att minnas de monomana sagor jag berättade när barnen var små, om mannen i Gråköping som vaknade upp i sina grå sängkläder, som åt sin grå gröt till frukost och borstade sina grå tänder och satte sig i sin grå bil för att köra till sitt gråa jobb …

Bobergs dikt är en kapsel utsänd till evigheten. Det vore lätt att avfärda en sådan ambition som inbilsk, tro att någon skulle bry sig. Men allt skapande är besvärjelser mot försvinnandet: vi vet inte på förhand vad det är som (den eventuella) framtiden kommer att intressera sig för. Sapfo hade mage att utropa en profetia om framtiden hågkomst, men det var en replik på bekostnad av så många som gjorde det utan att någon hörde, utan att någon hörsammade.

Försvinnandet finns också utskrivet i det citat av Antonia Gamoneda, som förrädiskt nog placeras längst bak i boken, som ett anti-motto. En försvinnandets trosbekännelse, där vi ska förhålla oss till det trösterika i döden, där det är likgiltigt om vi accepterar utplåningen eller inte. Inte spelar det någon roll om vi inbillar oss en evighet eller om vi – försvinner.

Dikterna i den här samlingen knyts till fyra delar: det är inledningens titeldikt, som på något sätt alltså är förankrad i det tidlösa – även om jag nästan läser dem som vore de skrivna på 40-talet. Det finns där en skörhet, en meditativ koncentration, som jag genast appelleras av. Sedan ett parti om Kirkes ö, nästan lika övertygande, och två korta avslutande förberedelser till – försvinnande.

Olika tillflyktsorter för detta försvinnande representeras i dikterna av sömnen, ledan, sexualiteten, sorgen, döden … Liksom de paradoxer en viss sorts dikt är beroende av:

”Jag går in i dig

in i din kropp

av sand och vind

som urholkar ön

jag går rakt in

i vårt gemensamma

försvinnande”.

Mest övertygande, tillika mest gåtfulla, finner jag de två första, längre partierna. Där skriver Boberg dikter av hög angelägenhetsgrad, som behåller sitt vackra tilltal även när språket någon gång rafsar till och blir strävsamt.