Lord Byron

I dag låg Svd Kultur ovanför den vanliga morgontidningen (DN). Det var då konstigt, tyckte jag, tills jag såg understreckaren, Josefin Holmström om Lord Byron. Helt i sin ordning, alltså, att makterna står på min sida. Hon har skrivit en fin text om Byron. Det hon säger är väl inte så värst originellt - ja, det han skrev handlade om kroppen, om hans komplex, om hans behov att bekräfta sig. Hon förenklar en del, som att Virginia Woolf skulle ha varit så avståndstagande - ja, men hon återkom ofta till Byrons poesi, och var ständigt ambivalent - ibland positiv, ibland kritisk, som alltid: hon skrev ofta om Shelley också, lika ambivalent, där den enda slutsatsen är att hon var fascinerad av deras språk och deras anspråk, att hon lät sig berikas av deras poesi. Som introduktion till Byron är det ändå en fin text, där hon också påpekar det starka bandet mellan den romantiske poeten och Charlotte Brontës Rochester - när jag har påpekat den likheten har det inte alltid fallit i god jord, men skam den som ger sig. Faktum är att Rochester kunde ha parafraserat Charlottes syrra, och säga: - I am Lord Byron!