Larvar och gör sig till

På 90-talet hade vi de kvinnliga kändisarna som gjorde utvik i herrtidningar. Det var programledare, meteorologer, sångerskor, och samtliga av dem gav bara uttryck för samma budskap: ”min professionella talang räcker inte, därför måste jag göra också det här.”

Jag blir påmind om denna nedslående tid när jag ser alla kändisar som tar varje tillfälle i akt att vara med i tv-program som inte har ett dugg med deras ordinarie verksamhet att göra. De lagar mat med valhänta grepp, dansar eller leker, alla med samma skuldmedvetna uppsyn: hur hamnade jag här?

Jag kan upplysa dem om att de hamnade där när de viftade med sin begåvnings vita flagg. Det var en nödvändighet för att deras karriär ska fortsätta vara lukrativ. Marknadens hårda villkor. Men marknaden är cynisk, önskar dem inget gott, och deras fortsatta karriär tillfogas bara skada.

Anledningen till att kändisar nu har blivit hett eftertraktade har förstås med tittarsiffror att göra. Summeringen för 2011 visar att tv-tittarna föredrar att se kändisar i oväntade sammanhang, något som har att göra med att de har fått en annan status i vårt nya århundrade. Nu duger det inte med att vara tillknäppt kuf: bjuder du inte på dig själv, som det heter, då blir du avfärdad som svår eller – ännu värre – pretentiös.

Kanske det har att göra med att vi i Sverige inte har en utvecklad paparazzi-kultur. Vi behöver se kändisarna göra bort sig, och när vi nu saknar bildbevis på att de sunkar ned sig i mysbyxor när de rastar hunden finns behov av att visa när de vistas i andra vardagliga situationer, i tv-programmen.

Det finns dock ett alternativ till att vara till lags i alla situationer, det finns en annan väg att gå, suveränt formulerad i Ekelöfs ”NON SERVIAM” – jag tjänar inte. Vi måste visa större acceptans för att människor inte behöver vara dresserade lakejer åt medias nycker.

Titta bara på några av de svenska skådespelare som nu fått roller i stora Hollywood-filmer, Noomi Rapace i Sherlock Holmes och Mikael Nyqvist i Mission Impossible. De har inte fått sina roller för att de har deltagit i lekprogram, utan de har kontroll över sina karriärer, och fattar rätt beslut. Kanske de på kort sikt hade tjänat på att smeka publiken medhårs, vunnit kortvarigare berömmelse.

De har visat tålamod i stället. Nyqvist har stretat på sedan han för drygt tio år sedan hade en stor del i Lukas Moodyssons internationella succé Tillsammans, och Rapace har konsekvent valt roller som gett henne möjligheter att visa utveckling. Förgäves har du letat efter dem i tv:s lekprogram. Däremot har en regissör som Ridley Scott sett henne i Män som hatar kvinnor, fyra gånger, vilket ledde till att hon fick huvudrollen i hans efterlängtade film Prometheus.

Därför är min förhoppning att de som gör anspråk på att tas på allvar som artist eller vad det nu kan vara, väljer att odla sin talang i första hand på det område som är den huvudsakliga verksamheten. I längden gynnas de av att visa integritet.

Det må så vara att tjejerna som på 90-talet kom undan med den obligatoriska ursäkten – ”det var en kul grej” – och åtminstone några eller någon (?) av dem klarade sig med äran och den fortsatta karriären i behåll. Vår tids ängsliga kändisar viftar lydigt på svansen när lekprogram-makarna blåser i sin vissla, men uttrycker bara samma resignation: ”det är det här jag duger till”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/1 2012.)