Bloggar och blommor, Carl Balle

Min första tanke, när jag fick e-post från kulturkollektviet Vi värdelösa, kan enkelt sammanfattas i ett emfatiskt nej. Nej, jag ville verkligen inte läsa en diktsamling av någon som heter Carl Balle.

På det som brukar heta omvägar fick jag ändå boken Bloggar och blommor. Mannen bakom det jag uppfattar som en pseudonym är född 1986, har bott i England och Göteborg, och har alltså med handens fem fingrar på fem månader skrivit en diktsamling om internet, om bloggar, twitter och facebook.

Men det var väl på tiden, kan tyckas. Enligt pressmaterialet står poeten för en ”nyenkelhet”, vilket för mig bara åstadkommer frågor och farhågor: så brukar eufemismer stavas. Att svära trohetsed mot ett låghetsideal är sällan en hållbar metod i längden. Så går det, vill jag ideligen säga, när plattheter och plattityder och banala observationer tampas med tafatta rim och klichéer (vill du läsa om hur ”snorkallt” det är rekommenderar jag boken).

Mitt i boken finns en tack-lista, där vi också får veta att dikterna har tagit mellan tio minuter och en timme att skriva. Vad nu en sådan upplysning har för syfte. Att göra sig dum över kändisbloggar – som har lästs i ”forskningssyfte” – är rätt tröttsamt, åtminstone när det görs på ett sätt som är så politiskt korrekt att jag inte har sett maken sedan jag läste Ronnie Sandahls bok. En dikt om det egna könsorganet finns också här – ett partytrick som Jim Morrison lanserade – men trots att namnet förpliktar vågar CeBe inte skriva annat än ”snopp”.

Det jobbiga med den här boken är att det bara finns en nivå: det är som att läsa Marcus Birro, eller lyssna på George W. Bush: antingen är du med mig eller så är du med mig. Här finns en längtan ut, en längtan bort från facebook och google – men hur långt den längtan sträcker sig, om det är till balkongen eller skogen, det får vi inte veta. Det paradoxala i kråksången är också att poeten ivrar för att poesin ska innehålla mer känslor och mindre cerebral verksamhet – tyvärr är det feltänkt, och jag skulle vilja hävda att det också är för mycket tänkt. Hellre mindre hjärnbryderier nästa gång.

(Foto "star5112", flickr.)