Sidor

29 dec. 2011

Välkommen till den här världen, Amanda Svensson

Greta är konstig, Simon är konstigare, Claus är konstigast. Där har du de tre protagonisterna i Amanda Svenssons andra roman Välkommen till den här världen. Greta inleder sin historia så här: ”Jag har simmat idag. Exakt ettusen meter. Ingen var där för att intyga det, men jag köpte mej ett kilometermärke iallafall. Nu sitter det och glänser på min väska, finare än snus, FINARE ÄN ALLT.”

Hon är tjugoett, men skriver ut stora känslor i versaler som en fjortis, och känner sig ibland som trettiosju … Och skriver ett talspråksflöde, fullt av spontantitet, käckhet. Det är en spontanitet som mest blir en belastning: ”Hur gick det för Fröding? Sinnessjukhus! Å andra sidan finns det kanske värre öden än hospitalisering. Döden, till exempel.” Här kunde tanken gott ha fått vila till sig innan den fästes på pränt.

Vad är Svensson bra på? Kanske att göra Greta tydlig – jag ser henne framför mig, med en bekymrad rynka i pannan, med den där skeptiska blicken på tillvaron, och med en illa dold undertext (kanske för att den är skriven i versaler): ”HÄR GÅR EN KNEPIG TJEJ”. Det är så tokroligt utfört att hon kunde ha klivit rätt ut ur en Lorry-sketch, komplett med att hon säger ord som ”vafalls”. (Kom ihåg att det är Maria Lundqvists dotter som ska spela henne i filmatiseringen.)

Med parodisk övertydlighet får vi läsa om några hårt karikerade fjantar i ett kollektiv som hon överger för att åka till Köpenhamn och finna sig själv. Hon finner Simon, som vi förstår är ännu knepigare, vars svartsjuka kompis Claus gör allt för att göra livet surt för henne. Danska djupingar …

Svensson skriver Bob Hansson-prosa, med förkärlek för drastiska infall. Hon lånar rader från popsånger, bedagade fraser. Simon tänker i radbrytningar, för han är poet, en miljöskadad poet, kanske – fast han har bara läst Wuthering Heights, en roman Svensson tror heter likadant på danska som på svenska (den borde heta Stormfulla höjder, när hon låtsas översätta repliker från danska). Den som kröns som god stilist borde också lära sig skillnaden mellan ”varken” och ”vare sig”.

Under läsningen känner jag mig mer irriterad än förvirrad. Jag har inget emot förvirringen – tvärtom. Jag är ganska tolerant mot stilistiska upptåg, så länge de tjänar ett syfte – men här verkar det bara vara en ursäkt för att göra sig svår, och jag uppfattar bara falskhet i tonfallet. Annars kan det få se ut hur fan som helst – asketism eller barock, bara den där falskheten hålls borta. Fast det klarar Svensson inte av. Hon skriver med en hysterisk självmedvetenhet – och vänder sig alldeles för ofta till läsaren med underförstådda uppmaningar att förstå ironin och knasigheten – kolla, här säger jag att Picasso målade Sixtinska kapellet, fniss fniss.

Då vänds uppmärksamheten inåt, mot det skrivna, i stället för utåt, mot ”världen”, den värld som apostroferas i titeln, men förgäves. Inte känner jag mig välkommen, eller rättare sagt, jag vill inte känna mig välkommen till en så fattig och instängd värld.

6 kommentarer:

  1. Hello Dolly tyckte jag var rolig att läsa medan Välkommen till den här världen klarade jag inte av att läsa ut trots att hon blandar tonårsspråk med vuxet moget innehåll. Nej den var alldeles för speedad för mig.

    SvaraRadera
  2. Vad jag vet är du och LM Raattamaa ensamma om att ha riktat något annat än frejdig positiv kritik mot Svenssons bok nummer två. (Själv har jag läst en halv "Giftas-novell" av henne i skönlitterär väg, och ej så hemskt mycket mer i någon annan väg heller, sanningen att säga.)

    SvaraRadera
  3. Mm, jag tyckte att Dollyboken var lite värre: http://bernur.blogg.se/2008/september/hey-dolly-amanda-svensson.html
    Men som jag minns det var huvudpersonen där också 20 år, och då uttrycker man sig väl inte så här - med versaler? Om man inte är Jonas Gardell, va?
    Jag försökte också läsa hennes Giftas 2.0-novell, men tröttnade väl också halvvägs ...

    SvaraRadera
  4. Tog del av Crister Enanders summering av det litterära året i pappersupplagan av Ystads Allehanda (bifogad är under) och konstaterar två saker: 1 Crister Enander är mycket kritiskt till den narcissism och det kändisskap som följer med dagens författarskap. 2 Crister Enander och Bernur uppvisar ofta en samsyn gällande kvalitén på litterära verk.

    "Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var morgon krattas manegen på nytt. Och ute i sminkbåset sitter de lydigt, välkammade som en gång bröderna Herreys och svältfödda efter det starka strålkastarljuset som snart ska skina på deras pudrade nunor inne i tevestudion.
    Många författare uppträder hellre som massmediala gycklare än axlar sin roll som skildrare av samhälle, samtid och missförhållanden. De ifrågasätter inget. De kritiserar inget av vikt. De jamsar med. De är förvånansvärt oftast fogliga och fega. De vill inget - förutom att synas och sälja. De låter sig användas som vore deras böcker ännu en ny schamposort bland tusen andra hårtvättningsmedel. Under senare tid, inte minst under det gånga året, har beklämmande nog den egofixerade supernarcissisten - liksom direktserverad i gråtfärdig gladpack - blivit något av den ideale författaren i det friktionsfria massmediala maskineriet. Men då deras böcker saknar såväl tyngd som egentlig mening blir också intrycket och minnet av vad de sagt och tyckt lika övergående som en nysning. Det kittlar till en stund; för en snabb sekund river det till. Men - ärligt talat - vem minns gårdagens nysningar? Jag gör det då inte, och lika svårt har det blivit att summera ett års litterära händelser och begivenheter.

    forts.

    SvaraRadera
  5. forts.

    Björn Ranelid, störst på jorden med de allra originellaste orden, har ännu en gång - för vilken gång i ordningen? - angripit någon mer framstående författarkollega. Vem minns det idag? Han ska såvitt jag förstått återigen ha ställt upp i något tv-program som - hipp, hipp, hurra! - "går hem i stugorna". Jag minns då inte vilket och inte heller tittar jag på tv.
    Ann Heberlein, alltid tvärsäker som en kverulant i tvättstugan, har gett ut ytterligare en bok om - ja, vad handlade den om? Jo, just det! Den handlar mest av allt om Heberlein så klart. Ställer man "Ett gott liv" av etikdoktorn Ann Heberlein vid sidan av Ulf Lundells nya roman "Allt är i rörelse" uppstår en lika intressant som talande kontrast. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ulf Lundell inte riskerar inge intrycket av att vara en smula självupptagen.
    Vad är det då som förmår göra Ulf Lundells bok så mycket bättre, så mycket intressantare? Och framförallt: Så otroligt mycket viktigare? Svaret är tudelat. För det första är Lundell en riktig författare; hans drivkraft är äkta, hans passion brinner, allvaret är stort. Och, för det andra, använder han medvetet sig själv som ett skönlitterärt instrument - ett litterärt lackmuspapper - för att fånga och skildra samtiden. Han tar sitt ansvar. Han lever upp till Stig Dagermans stolta maxim att en författare ska sträva efter att vara "en termometer i samtidens röv".
    Och vem som fick årets Augustpris har även det skonsamt och vördnadsfullt vänts ner i glömskans gyttja. Däremot kommer jag ihåg att Amanda Svensson inte fick det för romanen "Välkommen till den här världen" vilket alla så kallade initierade tyckare trodde och ansåg skulle vara rätt och riktigt. Och jag minns också - och framför allt - att Kjell Johanssons starka, drabbande och djupt angelägna roman "Det var inte jag" inte ens blev nominerad. Där kan vi för ovanlighetens skull använda det söndertuggade ordet skandal. Vad tusan tänkte juryn? Tänkte de över huvud taget? Jag tror inte det - men de förmådde genom sitt katastrofala arbete att förstöra prisets litterära betydelse för flera år framöver.
    Och att Johan Svedjedal inte fick Augustpriset för bästa fackbok för sin ytterst stimulerande och betydelsefulla skildring av kretsen kring tidskriften Spektrum med storheter som Karin Boye, Gunnar Ekelöf, syskonen Riwkin och Erik Mesterton är inte bara obegripligt. Det är djupt orättvist.
    Årets Nobelpris i litteratur tilldelades, som bekant, en svensk poet och då jag därmed automatiskt är jävig kan jag självfallet inte uttala mig om detta. Däremot kan jag ärligt säga att jag kommer att minnas det fram till dess graven öppnar sig.
    Men jag vill avrunda med att nämna tre verk som under året gett mig stor behållning, som gett mig glädje, insikter och kunskaper, som utvidgat min värld och verklighet. Erik Johan Stagnelius "Samlade skrifter" har getts ut i fyra band av Svenska Akademiens under redaktörskap av Paula Henrikson. Stefan Zweigs memoarvolym "Världen av i går" har kommit i en ny upplaga. Och den ständigt Nobelpristippade rumänske författaren Mircea Cărtărescus "Dagbok 1994-2003" var en av årets stora läserfarenheter - uppslukande, fascinerande och full av skarpsinniga iakttagelser och präglad av den hänsynslösa uppriktighet som alltid är den vulgära narcissismens absoluta motsats."

    SvaraRadera
  6. Ja, det var lustigt ...
    Jo, nog kan det kännas ganska exakt så här: att uppmärksamhetens strålkastare är felriktade. Jag tyckte också att det var knäppt att Spektrum inte fick pris, fast August-priset, äsch, man kan mer eller mindre göra det till en princip att undvika att läsa den som vinner, för det är så strömlinjeformat - en tjock brett upplagd roman ...
    Då hoppas jag mer på Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, att den kan vinna Nordiska rådets pris i stället ...
    Lundell fick ganska mycket negativ kritik, har jag för mig - jag var rätt positiv, vilket förvånade mig. Jag hade inte direkt tänkt läsa den, men fick uppdrag av tidningen, och hade väl noll förväntningar. Men visst är det (o)lustigt att den sågades, när den här Välkommen till världen hyllades så ...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.