Sidor

10 dec. 2011

Svindel. Känslor, W. G. Sebald

Bonniers har i sin serie Panache gett ut W. G. Sebalds böcker, helt okronologiskt, med början året efter hans dödsfall 2001: med den stora volymen Dikt, prosa, essä, är det nu möjligt att läsa honom i den ordning böckerna utgavs i original. Av hans fyra större verk är den första Svindel. Känslor, som gavs ut 1990 (på svenska först 2009). Ulrika Wallenström har översatt fint från tyskan, och granskat och reviderat sin ursprungliga översättning, där hon lyckas ge den (o)tyska prosan en (o)svensk motsvarighet som vetter åt det anspråkslösa och det talspråkliga, samtidigt som det är en påtagligt litterär stil.

Med fotona och illustrationerna närmar sig Sebalds Goethes ideal om allkonstverket, där han inte bara illustrerar med bilder, utan låter dem agera med texten, där ett ord som ”ögon” ersätts av en beskuren bild av ett distinkt par ögon.

För Sebald är skrivandet en minnesteknik – men också en -taktik, en strategi i illusionen att det upplevda kan bevaras. Han återger två resor till Italien på 80-talet, med den pedantiska noggrannhet som endast aktiverar misstänksamhet hos mig när jag läser, och jag ser minnet som främst en skapelseakt. Något sprudlande resesällskap verkar han inte heller vara, utan mer av en tungus, som inte finner ”behag i någonting, blir gränslöst besviken på alla sevärdheter och skulle, tycker jag ofta, mycket hellre ha stannat hemma med mina kartor och tidtabeller.”

Han skriver också porträtt av Stendhal och Kafka (kallade Henri Beyle respektive doktor K.), i sin färglösa stil som lägger sig mittemellan Stendhals avmätta och Kafkas överspända. Det är lika kliniskt som det är subjektivt, när han skriver fram det olyckliga jaget, olyckans jag, den berättare vars öde det är att agera röst åt Sebalds melankoliska upplevelser.

Historien är närvarande, i olika tidsplan: men också tematiken korsar varandra, hittar näraliggande områden och korrespondenser, och de fyra olika texterna här hör ihop på oförutsägbara sätt. När Sebald skriver om dåtiden förankrar han sig i nuet, med återkommande referenser om sin vistelse i England, som om han behöver påminna sig att han är en människa ”också”, som finns utanför det skrivna, att han inte enbart är författare(n).

Vi får här också några insikter i inlevelsens läsning. Måste man inte ha ett visst temperament för att uppskatta det här? Ja, förmodligen – du måste kanske dela hans inställning, annars blir det bara egendomligheter. Men jag tror faktiskt att fler gör just det, känner sig så här lite vilse, lite svindlade, och att vi bara låtsas höra hemma här där vi råkar befinna oss.

Så de fyra texterna här hör ihop i hemligt samförstånd, liksom de fyra böckerna hör ihop (med prologen och epilogen), och så ska förstås Sebald läsas: i sin helhet, utan några halvmesyrer. Det är ett tungt arbete, stundtals rentav mödosamt, med fler än tusen sidor, i en tung volym, men belöningen är tyngre ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.