Självporträtt, Édouard Levé

Jag råkade befinna mig i London när Sinéad O´Connors Prince-cover ”Nothing Compares 2 U” släpptes, och jagade sjutumssingeln lika febrilt som förgäves, och väl hemma i Sverige spelades videon på repeat på MTV, och det var omöjligt att se den utan att gripas av de så äkta tårarna.

Eller hur. När någon gråter, hur reagerar vi då? När någon gäspar: visst, då skapas en betingad reflex, vi gäspar, fastän vi varken är trötta eller lider av syrebrist. Och tårar … Ja, visst, en empatisk tolkning: medlidandets princip.

Vad har det här att göra med Édouard Levés bok Självporträtt (Pequod Press)? Det handlar om att vi härmar varandra. Hans bok liknar verkligen inget annat: så är också hans ingång till litteraturen konsten, och det går att läsa hans bok som ett konstprojekt, en installation. För han staplar påståenden, genom hela boken – kring hundra sidor, utan styckeindelning, utan intrig eller plot eller historia – bara jaget som kränger ut och in på sig.

Kristoffer Leandoer har översatt, och berättar i efterordet om författaren, som levde 1965-2007. Han begick självmord, och i boken handlar det också om döden och självmordsförsök, om försök att utföra självmordsförsök. Men allra mest handlar det om livet, om att (försöka) leva. Det är ärligt skrivet, av allt att döma, såvitt det kan bedömas.

Sanningsanspråk är ändå en omöjlighet att utföra till fullo, följa till punkt och pricka. Givetvis blir det ett subjektivt urval, och givetvis bestämmer Levé själv vilka dörrar han ska glänta på. Droger: ja. Erfarenhet av galenskap: ja. Prostituerade: ja. Därför en så totalt omöjlig bok att tänka sig på svenska (den enda offentliga svensk som har varit hos prostituerade är Bosse Larsson).

Går det att lära känna en annan människa? Enligt Leandoer är det vad som blir följden av att läsa Levés bok – med skrämmande resultat, då den visar vilka futtigheter och trivialiteter som utgör vår konstitution. Må så vara. Jag tänker inledningsvis en del på den tidiga Bret Easton Ellis, som utforskade avstånden mellan människor med suverän känslighet, och blir därför inte överraskad när Levé nämner Ellis som en författare som betytt mycket för honom, i en uppräkning som annars ter sig en aning exotisk utifrån svensk horisont.

Men att verkligen lära känna en annan? Det är väl en bluff ändå. Ganska ofta kan jag under läsningen tänka helt spontant: ”det där är ju jag!” Alltså, att Levé skildrar något allmängiltigt, eller snarare att det är likheterna mer än skillnaden som förenar oss mänskliga varelser, trots exempelvis Ellis pessimistiska uppfattning. Läsningen av hans bok är konfronterande – du ställs inför jämförelser.

Varför vill man då berätta? Suget efter att skriva självbiografiskt verkar vara minst lika stort hos författarna som hos läsarna. Kanske det är så enkelt som att det handlar om makt – om förmågan att ta makten över sin berättelse, att själv få välja vad som ska sippra ut och vad som förblir förborgat. Därför tas också makten från andras uppfattning – de kan inte göra sig en annan bild av dig än den du själv väljer att exponera.

Levé redovisar osorterat sina minnen, känslor, saker som har passerat hans tillvaro, människomöten – ja, det som utgör ett så kallat liv. Han har levt, och berättar om det. Sedan skrev han en bok om självmordet, Suicide, och dog tio dagar efter att ha lämnat in sitt manuskript. Självporträtt är en unik upplevelse att läsa: ibland är det konstlat, som i majoriteten av konceptuella böcker, men oftast skrivet i god tro, som att lyssna till ett litet barn som inte har lärt sig vuxenkoderna.

Och just därför så mycket mer underhållande än att lyssna på dessa vuxna, som alltid klarar av att undvika det som överraskar. Det som hotar Levés skrift är likgiltigheten, och jag läser hans text som en besvärjelse inför den annalkande känslan av alltings meningslöshet, att allt egentligen saknar betydelse. Han väpnar sig med humor, med infall som är lika bisarra som de är lågmälda: ”Eftersom jag är rolig, tror man att jag är lycklig. […] Jag skulle gärna leva samma liv en gång till, men inte en tredje.”

Vad som då utgör en människas personlighet är ändå mest missuppfattningar, förvillelser. Idéerna och infallen kan lika gärna singlas fram så här som Levé gör – avväpnande, charmigt, och lite chockerande. Tills man påminns om att det inte är några konstigheter alls.