Sidor

12 dec. 2011

Saturnus ringar, W. G. Sebald

W.G. Sebalds författarskap är reservationslöst hyllat på ett sällsynt sätt, så det var med viss bävan jag tog mig an denna författare. Saturnus ringar utkom 2007 och är ännu en bok med melankolin som sitt ämne – Saturnus är melankolins planet – och melankolin förföljer den namnlösa huvudpersonen, som förstås (inte) är Sebald själv: helt anonym, helt identifierbar. Från ett sjukhus där han har vårdats för depression, eventuellt genomgått en operation (och överlevt!), skrivs berättaren ut, och vi får följa hans arbetsanteckningar, när han i realtid sammanställer dem för oss. En reseskildring, med stillaståendet som ideal, eller på sin höjd promenaden, (fot)vandringen.

Det är mer essä än (skön)litteratur, och vad som kännetecknar Sebald är förstås intelligensen i hans betraktande – samtidigt som denna intelligens inte skulle vara mycket värd utan hans stil, hans mycket svårfångade och svårbeskrivna stil. Jo, det är nog lätt att beskylla honom för att vara intellektuell, och så mycket har jag fattat, att det inte är något att eftersträva – åtminstone inte i Sverige, där Sebalds böcker blivit en angelägenhet för the happy few. För här i Sverige hånas förfining som något klent, fegt, dammigt, torftigt – och dessa beskyllningar skulle nog också vidlåda Sebald, som verkligen inte skäms för att skriva sin intelligens.

Men – Samuel Beckett protesterade indignerat när han kallades för intellektuell: ”I am all feeling!” – och även hos Sebald är känslorna blottlagda när han skriver; här saknas dock högljudda proklamationer och lättidentifierade stora gester, till förmån för nyanser för det känsliga läsörat. Även om det finns gott om referenser till labyrinterna hos Borges och fjärilarna hos Nabokov, är det ingen glimrande fancy prose som är Sebalds stilideal: snarare den osynliga prosa som Stendhal (en annan mellaneuropé med anglosaxiska ideal) visar prov på i sina romaner.

På ett sätt kan jag ändå störa mig på den här korrektheten i skrivandet, hur Sebald framträder som en människa som är ett under av prydlighet, men det är lätt att överse med detta, när han ändå inkluderar läsaren i sitt äventyr, och lyckas få boken att framstå som ett gemensamt projekt, som en hemlighet mellan oss – en erfarenhet som bara vi delar, där andra kan få ägna sig åt annat. Det är bara när han skriver om Joseph Conrd (Konrad Korzeniowski) och Roger Casement som det liknar ett skolarbete, med pliktskyldiga referat av inhämtad läsning: annars skriver han entusiastiskt och levande om sina udda fynd (Swinburne, till exempel).

Sebalds bok är ett collage: encyklopedisk, kompilat, med bilder och citat, en gruva med skatter i öppen dager, referenser och hänvisningar, och en ständig vilja att kommunicera med läsaren, genom märkliga paralleller mellan människa och människa, mellan ting och ting. Vad som ger boken det vemodiga intrycket, hur han låter melankolin framträda, är hur han har skrivit i besvärjelsens form, för de katalogiska uppräkningarna kopplas underförstått till melankolikerns största rädsla: upphörandet – därför dessa försök att bemästra det oundvikliga avskedet, att skjuta upp det ofrånkomliga slutet: ”Över varje ny form vilar förstörelsens skugga”, hävdar han med en slags milt bestämd emfas.

Ja: det är det som inte finns som kommer att få sista ordet. (Skrattar bäst som skrattar sist!)

5 kommentarer:

  1. Vill bara säga att jag med stort intresse följer din läsning av Sebald.
    Jag tror att du är åtminstone en del av hans hemlighet på spåren när du skriver att han "inkluderar läsaren i sitt äventyr, och lyckas få boken att framstå som ett gemensamt projekt, som en hemlighet mellan oss – en erfarenhet som bara vi delar, där andra kan få ägna sig åt annat".
    Jag tror också att Sebald kräver en långsam, eftertänksam läsart (detta inte sagt som en kritik av din relativt snabba läsning!), gärna med flera omläsningar. Det handlar mer om toner och stämningar än "fakta". Bra musik töms inte ut med en lyssning.

    SvaraRadera
  2. Intressant! Jag har aldrig läst Sebald. Är melankolikerns största rädsla upphörandet? Ja så är det nog (till skillnad från stundom mer nattsvarta poeter som Stagnelius, som tvärtom längtar efter döden? eller är jag ute och cyklar nu?)
    Kolikman

    SvaraRadera
  3. Givetvis, det här är inget man hastar igenom ... Men det gäller ju för allt man läser, att det är boken själv som bestämmer tempot. Nu var jag lite stressad när jag läste, då jag läste för en deadline till tidningen - men jag har läst Sebald förr, då betydligt långsammare ...
    Melankolikern vill väl att upplevelsen eller känslan ska bevaras? Att suga på den karamellen, eller som det står i nån av Shakespeares pjäser, om det är As you like it: I can suck melancholy like ...? from an egg ...?

    SvaraRadera
  4. Väldigt fina inlägg på sistone. "På ett sätt kan jag ändå störa mig på den här korrektheten i skrivandet..." Jag tror exilen bidrog till det samt, som han sade i en intervju, att litterär tyska för honom faktiskt var ett inlärt språk då han kom från en del av Bayern med mycket särpräglad dialekt. I Luftkrig och litteratur ger han dessutom intrycket att han inte gillar författare som med sitt ego skymmer det de försöker berätta.

    SvaraRadera
  5. Tack! Jag tänkte också på det där: det är en ganska vanlig attityd, att störa sig på stilen, att den på något sätt skulle skymma innehållet. Fast - man behöver ju inte låsa sig heller, man kan gilla flera olika sätt att skriva.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.