Min kamp 2, Karl Ove Knausgård

I rasande takt skrev Karl Ove Knausgård romanprojektet Min kamp, sammanlagt sex böcker, där den avslutande delen nyss gavs ut i Norge. Själv läser jag den svenska översättningen av Rebecca Alsberg, och har nu läst Min kamp 2.

Här slängs vi rätt in i familjegräl, bråk med döttrarna, bråk med hustrun, och irritationen i att den nödvändiga skrivtiden krymps: ”Jag för min del gläder mig aldrig åt någonting annat än åt ögonblicket när dörren till arbetsrummet stängs bakom mig och jag är ensam och får skriva.” Det låter som en hemsk tanke från en förälder till småbarn, en förbjuden tanke. Därför: när han skriver om tiden med barnen så ingående och kärleksfullt – är det hyckleri?

Nja. När den norske vännen Geir beskriver Karl Ove gör han det med betoning på dennes moral, och att han är en människa utan skuld, besatt av att göra det rätta. Samtidigt finns här en besvärande bild av författaren som obehaglig, dömande, småsint.

Men att vara småbarnsförälder innebär att ständigt tampas med ilska – barnets och din egen – och småbråk, frustration, överskott av känslor. Det här skildrar Knausgård suveränt, och givetvis går det för långt, när hans frihetskrav stångas mot trilskande barn. Han hatar att vara hemmaman när han har en 1800-talsman inom sig.

Vad ska då göras med en iakttagelseförmåga som denna? Vilka skyldigheter har den som fått en gåva? Knausgård kliver rätt över sin familj, över alla i sin närmsta omgivning, och han är inte den förste författaren som gör så. Poängen är att han gör något annat, något nytt. Hela bok 2 handlar om hans kamp med romaner som inte låter sig skrivas, tills han förlöses av sin andra roman, efter sex år, och därefter förstår att det finns ett (skrivande) tillstånd han måste återvända till.

Knausgård gör sig själv till romanfigur. Skillnaden med Prousts projekt är att allt kretsar kring Karl Ove, medan Proust lät Marcel bli en försynt figur i romanen, en medspelare bland andra huvudpersoner. Därför blir det en befrielse här när hustrun Linda låter Karl Ove lyssna på ett radioprogram hon har gjort om sin egen far, och under några sidor öppnar sig en glänta, när Karl Ove spekulerar kring en annan(s) far. Sedan är det tillbaka till det egna ältandet, förlöjligandet av allt svenskt, och självupptagenheten – som alltså på ett kryptiskt sätt är kopplat till en omsorg om andra, en besatthet av att andra ska må bra. I rättvisans namn ska dock sägas att hans styrka, som författare, är att se andra människor.

Dessa personporträtt är en styrka – men mest handlar det om huvudpersonens upplevelse av världen. Han läser och skriver, röker och lagar mat, iakttar, resonerar kring konst. Hans uppfattning om konst som hierarkisk delar jag inte – att bäst är den som når längst, att det alltså ska vara en tävling: det handlar ju bara om hur han själv skiver. Däremot sympatiserar jag med hans idé att hans sätt att skriva hör mer till barocken än till romantiken, men då vill jag göra förbehållet att barocken är en romantisk epok, anakronistiskt.

Inte heller tycker jag om hans utpressning mot andra, att han gör det till sitt eget privilegium att få ta ut svängarna. Han ska löpa linan ut, ingen annan. Den här boken handlar mycket om hur han ska jämka sin bohemiska livsstil med den borgerlighet han försöker hålla ifrån sig. Till sist måste han ändå hissa den vita flaggan, i takt med att de får tre barn – måste be om ursäkt när han blir för full, och tvingas ta körkort strax före sin fyrtioårsdag.

När Karl Ove koketterar kring sitt dåliga minne låter det som ett dåligt skämt, när han samtidigt demonstrerar en förmåga att lägga märke till detaljer och bevara flera år gamla repliker intakta. Men det är en idiosynkrasi enbart för den som läser bokstavligt: han skriver fiktion, förvandlar det upplevda till litteratur. Därför ser jag inget konstigt i att han (p)å ena sidan kan säga att han inte kan minnas en enda sak som yttrades i ett samtal, bara dess atmosfär, liksom att han inte minns vad som händer i de böcker de läst, bara stämningen i dem, dess miljöer, medan han (p)å andra sidan återger exakt vad som har sagt och exakt hur allt och alla har sett ut.

Vad jag tar med mig av del två i Knausgårds serie är just den där atmosfären, den koncentration han för fram. Att läsa honom är beroendeframkallande.