Kyssen, Dezső Kosztolányi

Omslaget är ökengult, med titeln skriven i läppstiftsrött: Kyssen, av Dezső Kosztolányi, utgiven av Brända böcker förlag, vars sparsmakade utgivning är inriktad mot ungersk litteratur. Men ökenpartierna håller sig tack och lov borta vid läsningen, utan det är en gedigen bok, skriven av en författare som uppenbarligen visste vad han sysslade med. Det är noveller översatta av Robert Måshult, och dikter översatta av János Kozma.

I Ove Berglunds korta förord jämförs Kosztolányi med Oscar Wilde, och det är mindre långsökt än man först tror (inte bara för att han översatte Wilde från engelskan). Den ungerske dandyn levde 1885-1936, skrev ofta och gärna om död och självmord: i en av novellerna är det en trettonårig kille som skjuter sig och blir föremål för kamraternas mytbildning, i en text som nog kan läsas allegoriskt, att vi sällan känner en annan människa så där som vi tror att vi gör – i synnerhet gäller det den självmördade, som sköt sig av en anledning, och den var inte att han lyckades göra sig förstådd under sin korta vistelse på jorden.

Likheten med Wilde är väl snarast en likhet till en viss fin de siècle-atmosfär, där Kosztolányi låter sina karaktärer flanera och dela pessimistiska bon mots med varandra. Det finns också i novellerna en detaljskärpa som imponerar, noggrant utskrivna exaktheter – som i den förtätade och oerhört spännande novellen ”Bad”, där en fader leker med sin son i vattnet, tills sonen försvinner under ytan, och varje minsta detalj är på kornet – vattenytan, faderns irrande blick och spruckna röst när han ropar på hjälp, och hjälpens hastiga kliv i vattnet som ändå bara ser ut som om den sölar …

Det handlar om riktiga människors riktiga känslor i de här novellerna. När de har ont är det med en smärta som känns, eller med Pluras ord, ”det gör inte ont längre, det är värre än så”. Men att skenet också kan bedra är något Kosztolányi är medveten om, när han snillrikt och med förtjusning varierar sina intriger, och även sin stil – att han experimenterar, med bibehållen konsekvent fasthet i sitt sätt att skriva. Han behärskar även det humoristiska, som i den lätt Kafka-anstrukna novellen ”Alfa”, om en stackars stenograf som plågas av en hund, där författaren låter alla(s) sympatier ligga hos hunden. Och i ”Textsnattaren” handlar det om en kleptomanisk översättare som konsekvent stjäl ingredienser när han översätter: väskor, pengasummor, smycken, allt reduceras i den översatta versionen, i en novell som är så finurlig att den kunde ha skrivits av Borges.

Dikterna, placerade mitt i boken, är till förstone inte riktigt lika imponerande. Men även där berörs liv och död, och självmordet ses som en söt tröst, en vän utväg. Dikterna är sakligt skrivna, prydliga, kanske nästan för prydliga. För mitt tycke.

Mer än Wilde tycker jag ändå att Kosztolányis stil påminner om Hjalmar Söderbergs – inte bara för att vi även här har karaktärer som läser Heine, eller för titeln ”Kyssen”, som ju är densamma som ett av svenskens paradnummer i novellgenren. Nä, mer då för temperamentet – det där lätt avmätta som möter upp engagemanget, ambivalensen mellan ställningstagandet och indifferensen. Även Kosztolányi skriver kvickt och elegant, med bevarat allvarsam blick på tillvaron.

Den längsta novellen har också fått ge namn åt volymen – ”Kyssen” – och det är en dråplig historia om en tonårig kille som överfalls mitt i natten i en tågkupé av en vidrig trettonårig tjej: ja, han beskriver henne som vidrig, men samtidig finns en öppning mot att han bara låtsas bli äcklad av den osensuellt skildrade kyssen, ”ty lusten, som det ante honom, kan inte bo långt ifrån äcklet.” Novellen ingår bland totalt fyra stycken om den påhittade karaktären Kornél Esti, vars (tillika påhittade) biografi Kosztolányi skriver, i novell- eller fragment-form. Dessa arton stycken publicerades som bok 1933 i Ungern, och är där något av en minor classic, förstår jag av förordet: det vore förnämligt om något förlag gjorde sig omaket att ge ut den i sin helhet.

För så bra tycker jag att det här är. Novellerna är skrivna utifrån stor människokännedom, och som helhet innehåller boken även stiliga färgillustrationer av Henrik Edström, som bidrar till intrycket av det praktfulla och helgjutna.