Karin Boye och hennes man, Kaj Björk

93 år gammal har Kaj Björk skrivit en bok om sin kända svägerska, Karin Boye – Karin Boye och hennes man lyder den lite onödigt fantasilösa titeln, utgiven på Hjalmarson & Högberg. Den anonyme mannen är Leif Björk, som i sin tur dog 93 år gammal.

Det är en ovanlig bok – inte bara för att den ståtar med ett omdöme på innerfliken signerat Ingvar Carlsson. Björk känner till tiden, är alltså yngre bror till den yngling som poeten Boye gifte sig med 1929. Ett rätt kort äktenskap – som bekant föredrog kvinnan kvinnor. Omslaget visar ett foto av ett uppenbart förälskat par – Boye själv med ett klädsamt leende, i en bild där hon beskrivit som ”en spinnande katt”.

Mannen var politiskt aktiv, och boken handlar minst lika mycket om politik som om litteratur. Tillsammans översätter de första hösten som gifta Thomas Manns roman, efter att fått höra i förväg att han skulle få Nobelpriset. Enligt den yngre brodern Björk är Bergtagen, som den fick heta på svenska, ”det ojämförligt mest subtila och svårtillgängliga verket i 1920-talets europeiska litteratur” – en värdering som lite väl förhastat ställer Joyce, Proust och Woolf i skuggan.

Ibland kan det politiska perspektivet bli lite tillkämpat, som när Björk frågar vad socialdemokraterna egentligen tyckte om Boyes debutsamling Moln. Och jag vet inte om det tillför så mycket med (ännu) en nedsabling av Margit Abenius första biografi om Boye – här sprider Björk sitt etter över flera sidor på slutet, och visar pedagogiskt vilka felaktigheter just den boken innehåller.

Men det är en intressant tid som skildras – åtskilliga böcker om Boye har kommit ut detta år, när det har gått 70 år sedan självmordet: mest anmärkningsvärd av dem Johan Svedjedals fantastiska bok Spektrum. Och det är också fint att läsa om hur det gick till när SSU bildades – en tid då ideologi var viktigare än innebandymatcher och nätverkan och intrigarbete. Tidsandan: för oss kan det te sig lite kuriöst att Boye sågs som en radikal och omvälvande författare när hon debuterade. Vi kväver ett diskret fniss när vi tänker på hennes beskedliga modernism, när den ställs i relation till framtida nydanare.

Det var Clarté och psykoanalysen som förde Karin Boye och Leif Björk tillsammans. Romantiskt: ja, men också lite sorgligt. Tidigt utkristalliserar sig neuroser från båda håll.

Kaj Björks bok är sakligt skriven, ibland lite väl knastertorrt. Den tillför väl egentligen inte så mycket nytt – anekdotbildningen är ganska omfattande redan. (Gjorde hon Hitlerhälsningen vid det där nazistmötet i Berlin? Ja, troligen – men vad menade hon? Var det ett självförsvar? Ja, men kan hon inte ha lockats av det totalitära också? Björk avstår från att spekulera. Han tar henne i försvar: så klart hon var tvungen att lyda folkmassan för att inte arresteras. Ja – fast …)