Sidor

22 dec. 2011

En kärleksförklaring, Ida Linde

Bra litteratur handlar om kärlek. Subliminalt? Ja, fast också bokstavligt. Ida Lindes bok En kärleksförklaring placerar sig mellan det symboliska och det konkreta, och det är en av de bästa böcker jag har läst i år.

Rymden är en underskattad romanmiljö. Där befinner sig systrarna Silja och Sontag, och de berättar historier om sin mor, Eleonora, ett mattesnille, en siffermänniska, självupptagen och disträ, svår att infånga med språkets resurser. Pappan är inte lika viktig, vilket kan upplevas som en befrielse för en prövad läsare, efter att ha läst alldeles för många böcker om fäder. Här handlar det mycket om att vara utanför, frikopplad från det som räknas – kort sagt otillgänglig för tillhörigheten, för det som räknas.

Mamman upptäcker världen i den här sagan av Linde, där ett naivt perspektiv samspelar med en fantasi som bistår intrigen. Vad vet vi om en annan människa? Om en förälder? Linde formulerar frågan implicit, och är inte intresserad av att leverera enkla svar. Här finns också en fin illustration till pedagogiken, exemplifierad av mamman i sin verksamhet som lärare: ”Hennes tankar gled som fingrar över ett piano”. En så enkel och självklar bild av hur undervisning sker!

Linde skriver med en poetisk försiktighet, som befrämjar stilen. Kärleken blir i hennes bok en avståndsmätning, ett sätt att förhålla sig till utrymmet mellan människor, i Rilkes mening. Här är avstånd bara ett annat ord för närhet. I berättelsen finns också en undertryckt aggressivitet, en återhållen vrede som sjuder under ytan.

Snarare än roman läser jag boken som en essä om kärlek. Först med viss irritation – varför är det så diffust, liksom – men sedan med allt större fascination. Jag sugs in i berättandet, i berättelsens kraftfält. Hon skyr förenklingen, och är bra på att lägga in små besynnerligheter, insiktsfulla meddelanden som är trogna egenheten, idiosynkrasin. Det är en besynnerlig berättelse, besynnerligt berättad. För två år sedan gav Linde ut den märkliga Om jag glömmer dig blir jag en annan, som också var en svårdefinierad bok, och som borde ha fått större uppmärksamhet.

Det är varken ansträngt eller svårt – mer utsökt än sökt, som Søren Ulrik Thomsen kunde säga, när han var som mest aktiv. (Vi borde lyssna mer på poeterna.) Linde klurar ut trovärdighetskalkyler. Hennes uppväxtskildring handlar om det smärtsamma, där leken övergår i kamp, där sår adderas till sår, tills ingenting finns kvar förutom skadat föremål. Kärleken till vetenskapen beskrivs övertygande, och stärker mig i övertygelsen att bra litteratur handlar om kärlek, och att kärlek är en vetenskap: sant är det som känns. Och vetenskap övergår i teknik, kärlek till teknik.

Ida Linde skriver ren litteratur, alltså ingen slapp inställsam journalistprosa. Inte heller någon strömlinjeformad skrivskolestil, tänker jag, tills jag upptäcker att hon är lärare på en skrivarutbildning. Där fick jag!

2 kommentarer:

  1. Hej! Vilka är dina top 10 favorit-böcker?

    SvaraRadera
  2. 1 På spaning efter den tid som flytt, Marcel Proust
    2 Blodets meridian, Cormac McCarthy
    3 Levande vatten, Clarice Lispector
    4 Ljus i augusti, William Faulkner
    5 Svindlande höjder, Emily Brontë
    6 Lol V. Steins hänförelse, Marguerite Duras
    7 Blodsbunden, Flannery O´Connor
    8 Skruvens vridning, Henry James
    9 Hyperion, Friedrich Hölderlin
    10 Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart

    Fast, det är bara 10 som jag kom på nu. Jag skulle nog göra en annan lista om jag tänkte efter lite mer. Dessutom är det här bara 10 romaner, inga andra genrer. Svenska böcker - jag gjorde en svensk kanon för många år sedan, den finns här:
    http://bernur.blogg.se/2007/march/svensk-kanon.html

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.