Religiös musik är nästan per definition värdelös. (Säg nu inget om U2, hotar mitt överjag - - - ) En av mina värsta konsertupplevelser - och då har jag ändå varit på en Up With People-konsert - var när kompisen J släpade med mig på någon slags kristen gala där ett stort antal kristna band spelade. Ändå tycker jag på något sätt att "Slow Train Coming" är Bob Dylans finaste stund som artist, fullt medveten om att det är en blasfemisk åsikt. Det är också svårt att visa hur långvarig Dylans religiösa period var. Men han sjunger så fint, till exempel i "I Believe In You", och så är texten också fin: "They show me to the door, / They say don't come back no more / 'Cause I don't be like they'd like me to". Och titeln är också genial: Slow Train Coming.
Jfr också denna, Spirit on the water, från Modern Times (2006), här live från Paris i år. En av Bob Dylans mest fascinerande, vackraste och mest svårtolkade sånger från senare år, en låt endel Dylanologer försökt få in i ett schema som handlar om en kärleksrelation mellan människa och Gud. Det är en möjlig tolkningsmatris, men långt ifrån den enda. Dylans sånger är ju nästan alltid mångtydiga, omöjliga att sätta på någon exakt formel. För att kunna "tolka" den här måste man också lyssna mycket noggrant på hans röst, alla dess mikrovariationer, som känns som ett slags vibrationer genom musiken och texten. Se http://www.youtube.com/watch?v=YBzeei91ncA
SvaraRaderaDe bästa låtarna är väl också så där dubbla. Till exempel den här av Nick Cave:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=GNkpMS0vDGQ
Ja, Dylan är oslagbar på det där, att frasera, att ge uttryck åt dubbeltydiga känslor.
Jag håller med dig om att Slow train är något av Dylans finaste. Sången på Gotta have to serve somebody är väl ändå enastående! Vad jag alltid funderar på är de arbiträra rimmen som tycks tillta mot slutet av låten som helt går på tvären med det krassa ämnet... Märklig grej va?
SvaraRadera