Sidor

2 nov. 2011

Liknöjd fauna, Aase Berg

Svensk naturpoesis senaste tillskott är en bok i det lilla formatet av Aase Berg, hennes sjätte diktsamling. De kompakta dikterna är stenhårt kompromisslösa, och bärs av en förtjusning i språkpåhittighet – en förtjusning man som läsare gärna smittas av.

Om du kan tänka dig George Orwells allegoriska roman Djurfarmen som lekfull barnpoesi, så hamnar du i närheten av en adekvat beskrivning av Aase Bergs Liknöjd fauna.

Men inte helt. Även om de alltförmänskliga hönsen här bildar en kör, är det med hjälp av ett språk som ofta tappar kontrollen. Ogrammatiska utsagor och felstavningar ger orden en laddning av osäkerhet och subversiv ambition. Nya nyanser bildas hos orden, i hönsens stolta proklamationer om ett alternativt samhälle.

Det är en dikt som sätter språket i arbete. En dikt som klarar av att lyfta både ”kanskerörelser” och ”snöblandat barn”. I stället för tydliga metaforer arbetar Berg med allitterationer som ”hemtama harmonihormoner”, och skriver dikter som fungerar ypperligt i sitt givna sammanhang.

Naturen, alltså. Hon skriver på alla fyra, med nosen i marken, och sniffar upp närgångna beskrivningar av en civilisationskritik, och breddar dess förutsättningar.

Kritiken mot samhället är allvarlig och uppriktig. Bergs satiriska temperament har mer gemensamt med Jonathan Swift än med Orwell, där ren och skär förtvivlan tampas med det krampaktiga hoppet.

Det är en poesi som visar livet, visar naturen, där det vackra och det fula ställs intill varandra, där det grymma utförs mekaniskt – liknöjt. Om hon vore ett större fan av Rilke – här får han heta ”Rulke” – kunde hon erbjuda ett svar på hans fråga: ”Vem, av änglars släkte, hörde väl mig om jag ropade?” (Camilla Hammarströms översättning) Hennes svar skulle vara: ”Ingen”. Naturen är stum, bryr sig inte om de mänskliga strävandena.

Vilket inte hindrar Berg från att skriva något av den mest vackra och angelägnaste naturpoesin jag har läst sedan Harry Martinson. Ett parti i den här boken handlar om vinter och snö, och jag är rätt säker på att jag kommer att återvända till de dikterna många gånger under den (förhoppningsvis snörika) vinter som väntar oss.

Berg är nog den mest tjurskalliga poet jag känner till: här finns inte tillstymmelsen till kompromisser eller ett uns av flexibilitet. Det är en obeveklig hållning vi känner igen från hennes verksamhet som kritiker: en vilja att inta en konsekvent hållning. Det är monomant, men inte förutsägbart.

Vore hon en fotbollsspelare skulle jag kalla henne svårläst. Hon vänder och vrider på betydelserna och bokstävlarna på ett högst okonventionellt sätt, men som poet fungerar det märkligt nog annorlunda. Det känns inte som att jag hamnar på läktaren av de oförutsägbara finterna, utan mer att det är en exakt utförd förflyttning till den natur som hon fascineras av men klarar av att behålla distansen till.

En natur som alltså är liknöjd – en liknöjdhet som inte går att applicera på hur det är att läsa Aase Bergs dikter, som snarare fungerar som en spegling av hennes intima förhållande till naturen.


(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/11 2011.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.