Sidor

30 nov. 2011

Framtiden var en gång en vacker plats, Simon Armitage

För ett antal år sedan hade jag kursen Engelska C, och skulle tillsammans med en kollega ha ett projekt med brittisk poesi, då vi med skamsen blick försökte orientera oss i området efter cirka 1950, och tvingades konstatera att förutom några få iögonfallande namn var vår samlade kunskap i skralaste laget – speciellt om man jämför med alla dessa namn från romantiken, den viktorianska tiden, modernismen … Jag känner nog till och har läst fler poeter från Elizabeth I:s tid än från Elizabeth II:s.

Ett av dessa okända namn: Simon Armitage, som nu har introducerats på svenska av förlaget Tranan, specialisterna på exotisk litteratur. Det är fegisens ursäkt, men nog har mina bristfälliga kunskaper en del att göra med bristen på översättningar: någonstans måste man börja, och Framtiden var en gång en vacker plats är en kandidat till årets boktitel, och en försynt påminnelse om varför man ska läsa poesi. Översatt har Erik Bergqvist och Lars Häger gjort, och de har fördelat urvalet på poetens åtta diktsamlingar, utgivna mellan 1989 och 2010.

Armitage, född i Northern England, visar prov på en barsk humor som parerar förtvivlan med ett osentimentalt förhållningssätt med tillvarons elände. (Det var han som intervjuade Morrissey förresten, när denne yttrade sig om kinserna.) Han skriver gåtfullt, men med konkretionen bibehållen, och uppfinner gärna olika berättarjag, namngivna, som återger situationer som dras åt det lätt absurda, det lätt knasiga, men förankras likväl i det reella.

Misären: de mänskliga tillkortakommandena. Sådan lyder utgångspunkten, men han gör hela tiden något utöver det mest förväntade. Det är lätt att se en parallell till Philip Larkin, en av de få brittiska efterkrigspoeterna som jag alltid känt till – även här finns en dråplighet i formuleringarna, tillspetsade häpnadsögonblick mitt i det vardagligt enkla. Det är en poetik som vill åt det oväntade, men bevara dess integritet, genom att behålla antydningarna intakta. Här betraktas tillvaron med nya perspektiv, där Armitage, liksom Larkin, växlar förutsättningarna.

Även tingen visas upp, ges en funktion, får ett berättigande – ett slags upprättelse. Likaså de trasiga, söndriga människorna som befolkar dikterna: utstötta eller bara kantstötta vinglar de fram, ohjälpligt vilse. Men ändå: någon ser dem, visar dem – snarare än visar upp dem, något som annars lätt är hänt, när välmenande skribenter ska göra en insats. Armitage nyttjar mer än utnyttjar, när han ger röst åt människor från olika åldrar och olika världar.

Den tjusiga titeln är hämtad från dikten ”En vision” från 2006 – att framtiden inte är vad den en gång varit konstaterades av franska poeter för länge sedan, hundra år sedan eller så. Att dikterna sedan inte är kronologiskt ordnade kan ses som en nackdel, men samtidigt finns här en konsekvens i det skrivna, en omisskännlig röst, som inte går förlorad i översättningen, med undantag för den enstaka svagheten, i att svenskans ”som om” aldrig kan bli lika starkt som engelskans ”as if”. Ett exempel på dråpligheten är den lilla dikten ”Det kunde ha varit du”, som kombinerar det roliga med det roliga väldigt slående, i en lottodragning som bryter in mitt i ”direktsändningen från kriget” och radar upp nummer och lyckliga vinnare, för att sedan med iskyla återvända till kriget.

Armitage erbjuder egna versioner på de eviga frågorna. Vad är en människa, vad är ett människovärde – och hur ska människor behandlas? Och hur ska vi förhålla oss till döden? Det är frågor som räcker långt. Men han skriver ingen renodlad idépoesi, åtminstone inte enbart eller i första hand: han använder ett unikt förhållningssätt, och visar att poesin lever bäst och trivs bäst i det unika. När någon yttrar om en viss sorts poesi att ”den är konstig”, då ska du bemöta det med ett ”ja, exakt!” För poesi ska vara besvärlig och djävlig och konstig, annars är den inget att ha.

Samtidigt är Armitages dikter förtäckta noveller, i koncentrat. Här finns stoffet till längre livsöden än som ryms i de relativt korta raderna. Det som kan uppfattas som spretighet kan vara bredd, när Armitage med disträ charm förmedlar livsupplevelser i det korta formatet, i antydningar.

Jag ser boken som en viktig installation i ett förändringsarbete, ett bevis för giltigheten i att konst kan förändra en människas inställning, att vi inte är riktigt så predestinerade som vi gärna inbillar oss. Jo, vi kan göra oss mer mottagliga, mer öppna för det som inte är omedelbart – och poesi ska utmana och vara provocerande i konstruktiv mening, för att vi ska bli mindre cyniska av erfarenheterna och mindre bittra av kunskapsfrukten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.