ur Hösten. Elegi (Stagnelius)

Allt har försvunnit. O! så, i ungdomens leende dagar
Hopp och förtjusning vårt liv kransa med blomstrande fröjd
Trollar tusende rosor fram på vår bana - men alla
Vissna i sorgernas höst, vissna och finnas ej mer.
Sövde i glädjens rus av hoppets förföriska cittra
Drömma vi himmelska land, vakna i öknar så opp.
Njuter då människan blott för att mista? Månne då icke
I vårt kaotiska liv ligger ett skönare dolt?
Ligger och väntar sin födelsestund? - Dröj, saliga rysning!
Liva mitt domnade bröst, lämna mig icke så snart.
Ja! en dag skall himmelens nåd, lik en glödande Vårsol
Uppgå för jorden och allt väckas till jublande liv.
Evig skall våren då bli och rosorna aldrig förvissna
Famnta skola vi då fröjder vars skuggor vi sett.
Graven skall lämna vart rov: var tår som runnit på Jorden
Gäldad skall bli: var suck vända med seger igen.

(Senast 1815)